Sök   Kontakt

Himlen är oskyldigt blå. Ukraina

Himlen är oskyldigt blå…
Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör. Det rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.
Text och musik: Ted Gärdestad och Kenneth Gärdestad

Så tänkvärda ord i Ted Gärdestads sång med samma titel. För trots tårar som rinner, trygghet som bränns, injagad i en vrå, så är faktiskt himlen oskyldigt blå. Jag kan inte säga att ”jag vet hur det känns” för det kan man aldrig föreställa sig.. Att leva på gatan, att ha blivit lämnad av mamma och pappa, blivit misshandlad gul och blå, hur skall man kunna begripa hur barnen känner sig. Det går att känna deras smärta, den går inte att ta miste på. Man kan se det i deras ögon, men veta hur det känns, nej det går inte.

Hela sommaren har jag funnits i denna brokiga skara. Jag har levt nära inpå barnen dag och natt, dygnet runt, vecka efter vecka. Jag har varit hos barnen i Ukraina igen!

Det var underbart att komma till Piski igen med vetskap om att jag inte hade bråttom och att ingen stress skulle finnas. Jag packade upp mina saker i det rum jag skulle bo i. Rummet är i stort behov av renovering, det finns både mögel, kackerlackor och möss i rummet, men det har gått bra i alla fall. Nu skall rummet renoveras, allt skall slitas ut och göras om från grunden.

Hela barnhemmet är i skriande behov av renovering. Oljetanken skulle behöva bytas ut för att få ner bränslekostnaderna. Idag eldar man mycket för kråkorna. Fönster behöver bytas och hela huset måste isoleras. Rummen behöver tapetseras, målas och nya golv läggas. Renoveringsarbetet har påbörjats.

Barnens hopp fick 50 000 av Reseindustrins barnfond att starta med och i dagarna fick vi reda på att även Radiohjälpen ger oss 250 000 till detta projekt, vilket vi är överlyckliga för. Det här kommer att bli ett väldigt stort lyft för barn och personal i Piski. Drömmen är ju att vi skall få in så mycket pengar att vi kan inreda övre plan också, men vi tar ett steg i taget.

Barnens hopp hade lovat att hjälpa till med en ”Klosterträdgård” och vi kunde nu påbörja arbetet. Ett flertal traktorlass med jord blev levererat och på en kulle kunde vi plantera massor av olika växter, såsom taklök, sockertoppsgran, lavendel, kryddor och andra blommor. Mitt på kullen står ett vackert fågelbad och en ängel. Runtom själva klosterträdgården ska fläder planteras. Tanken är att barn och vuxna ska kunna gå dit för att finna en lugn vrå för bön och eftertanke.

Piski är en liten by med ca 3000 innevånare. Nattetid är det verkligen becksvart här. Ingen gatubelysning som lyser upp de små vägarna och vid klart väder ser det ut som himlen är full av diamanter. Är det bara inbillning eller är himlen så svart och lyser det fler stjärnor här än på vår egen himmel hemma i Sverige?

När mörkret faller börjar vakthundarna runt om i gårdarna och skälla. De kan hålla på nätterna igenom, men till slut blir man även van vid detta. När morgonen randas väcks man av barnröster som frågar om jag är vaken och som säger att jag ska komma upp nu för att frukosten är färdig. Natten har kanske inte varit alldeles lugn. Jag har hört springande steg i korridoren och knackande på min dörr. Ibland har jag hört röster som viskat ”Agneta kom”. De är rädda för mörkret, kan inte sova m.m., så visst var jag trött på morgonen ibland.

Dagarna gick sin gilla gång. Jag har varit mycket ute i köket och lagat mat, gjort ordning matlistor, testat nya rätter, bakat o.s.v. Det finns väl ingenting som är så tacksamt som att göra i ordning mat till hungriga barn. Min mat är ju också annorlunda, flera gånger har barnen sagt ” åååå… vilken god mat ni har i Sverige”. På matsedeln finns det inte mycket svensk husmanskost kan jag lova.

En dag skulle jag göra i ordning Koreansk fisk med ris och två olika såser. Mitt under tillagningen kom flera barn ut i köket och sa med lätt skrämd röst ”Det luktar fisk”. ” Nja” sa jag och drog lite på det ” man kan väl säga att det är svenska hamburgare”, ” jaha men då så” Sen började jag genast tänka hur jag skulle trassla mig ur det jag precis hade sagt. Jag kunde ju inte låta barnen tro att det verkligen var svenska hamburgare och jag tror inte heller att de svalde betet, om jag skall vara riktigt ärlig. När vi satte oss till bord tog alla barnen pytte lite fisk, men mycket ris och sås. Barnen i Piski vågar smaka på nya saker och det gjorde de även nu. Tre sekunder tog det sen ville alla ha mer. De älskade den koreanska fisken och för alla er som undrar så JA, jag har berättat att det är fisk det handlar om.

I början av augusti kom det ner en svensk tjej som skulle arbeta som volontär några veckor. Jennifer pluggar till undersköterska hemma i Sverige. En dag när Mirja jag och Boas var i Kiev ringde Jennifer på mobilen ”Jo hör ni barnen säger att jag skall laga svenska hamburgare, kan någon upplysa mig om vad det är för något” Vi berättade för Jennifer hur hon skulle göra. Grönsaksbiffar, Falukorv Provensal, Flying Jacob, Risotto, Italienska köttbullar, Currygryta och Pizza har också stått på menyn.

Sasha, Roman, Marika och Igor har hjälpt till mycket i köket. Speciellt Sasha 7 år har skurit sallad, morotsstavar, rullat köttbullar och gjort ostkaka. I timmar har han stått på en stol och arbetat. Så fort jag gick ut i köket var han där och sa att han ville hjälpa. Jag kan tänka mig att han blir en utomordentligt bra kock när han blir stor. Varje kväll har vi gått och hämtat mjölk i ett kärl. Mjölken var t.o.m. ljummen när vi kom hem. Barnen älskar den och många gånger gjorde vi Oboy och smörgås till kvällsmål innan barnen skulle krypa i säng.

Djuren på barnhemmet har haft en hektisk sommar. Ami, deras gula labrador hade varit ute på galej och födde tre små svarta valpar. En flicka och två pojkar. Katten Murka födde fyra kattungar och Molli den franska bulldoggen har agerat psykolog till barnen. Det gör hon med stor skicklighet. Hon tröstar, gosar och lyssnar till varje barns historia. Gråter barnen så gråter Molli, sjunger barnen så sjunger Molli, berättar dom någonting så svarar hon på sitt eget språk. På nätterna låg hon i sängen bredvid mig och snarkade högt. En hård arbetsdag var slut och likaså var vi, min assistent och jag.

Den 15/7 skulle resan till Svarta havet äga rum. Först var det meningen att vi skulle åka tåg, vilket passade mig bra eftersom jag inte klarar 18 timmar i en buss. Men resan ändrades flera gånger av olika skäl och till slut blev det bestämt att barnen skulle åka buss i alla fall och jag skulle åka tåg.

Vi hade packat och förberett till barnen. Klockan 21.00 kom bussen till barnhemmet i Piski och hämtade upp barn och personal. Klockan 22.00 avgick mitt tåg nästföljande dag. En taxichaufför som Mirjam o Boas känner skulle köra mig och hjälpa mig upp på tåget. Taxichauffören som heter Sasha, hjälpte mig med mina tunga väskor och stannade tills tåget skulle avgå. I Ukraina är det billigt att åka tåg och jag kunde beställa en första klass kupé för ensamt bruk. När tåget sakta rullade in på Voxall fick jag min första chock och frågade Sasha om det verkligen var det där tåget som jag skulle åka med. Sasha gapskrattade och sa att det var det viss. Jag tyckte att tåget såg ut att komma från 1800 talet. Men tack och lov är jag inte speciellt rädd av mig så självklart hoppade jag ombord när Sasha sa ” Da vaj Agneta” ” Kom igen”. Sasha stannade kvar i ösregnet tills tåget började rulla ut från perrongen.

Så var jag alltså på väg till Svarta havet. En resa på 18 timmar. Jag visste att jag skulle kliva av i Semfiropel och där skulle jag bli hämtad av agenten som ordnat lägret. Jag somnade till det rytmiska ljudet av tåget som for in i den svarta natten. Klockan 05.30 vaknade jag för att besöka toaletten som låg ute i korridoren. Det första jag får se när jag öppnar kupédörren var en get. Jag stängde dörren snabbt och tänkte att jag blivit galen. Jag trodde att jag inte riktigt hade vaknat upp från någon dröm jag haft, men när jag öppnade dörren igen så stod den kvar, nu med sin ägare och flera burar med höns eller kycklingar. Jag såg aldrig hönsen men hörde kacklandet. ”Dobra otra” sa bonden. God morgon svarade jag och trängde mig förbi djuren. Jag började undra om allt var ett missförstånd. Kanske det hade blivit fel på bokningen och att jag nu befann mig i boskapsvagnen. Fast i så fall var det en väldigt fin boskapsvagn.

Hur get, bonde och höns hamnade i förstaklass kupén är fortfarande en gåta.

Väl inne i sovkupén började jag fundera på hur jag skulle veta att vi var i Semfiropel. Ingen meddelade de olika stationerna vi passerade. Jag visste inte om det skulle vara ändstation eller om tåget skulle fortsätta. Jag kan läsa kyrilliska bokstäver, men jag måste ha tid på mig och jag var helt övertygad om att skulle det nu INTE vara slutstationen, då skulle tåget ha lämnat stationen för länge sedan och jag skulle stå där och ljuda fram ” S-E-M-F-I-R-O-P-E-L. Jag gick ut i korridoren och frågade de jag mötte om de talade engelska.

”Njet, njet”, svarade alla som passerade. Stationer kom och gick och jag blev mer och mer osäker. Var skulle detta tåg stanna? Nu började jag räkna tid istället. Det hade gått 17 timmar.

Då ser jag en man i 30-års ålder. Lång och reslig med en svart T-shirt med vit text där det stod FBI. Jag gick fram till honom och frågade om han pratade engelska. Det visade sig att han hette Michail och att han är född i Ukraina men är numera gift och bosatt i Chicago, USA, sen flera år tillbaka. Jag drog en lättnadens suck och vi började samtala. Han berättade att han skulle besöka sina vänner i Aluhsta på Krim. Michail frågade VAD jag gjorde på ett tåg i Ukraina. En ensam kvinna som inte behärskar språket fullt ut. Insåg jag inte att det var farligt? Han undrade vem som skulle hämta mig i Semfiropel och om jag kände jag de här människorna. Jag svarade att en man som heter Sergij och som är agent för läger och resor på Krim skulle hämta mig, men att jag aldrig hade talat med honom eller sett honom. Han skakade på huvudet och sa ”men det fattar du väl att jag inte kan släppa i väg dig på en 2 timmars bilfärd tvärs över ön med en okänd man”

Väl framme i Semfiropel hade jag inte mycket val än att följa med Michail. Han bar ner mitt bagage och i myllret av människor kom vi ett ögonblick ifrån varandra. Men så hittade vi varandra igen. Lite längre bort på perrongen stod det två män som höll en stor skylt där det stod ArHETA.(Det är så mitt namn skrivs på ryska) De presenterade sig som Sasha och Sergeij. Michail presenterade sig också, sedan skrev han upp deras bilnummer, gav sitt mobilnummer till mig och sa till Sergeij

”I morgon klockan 11.00 skall jag träffa Agneta och några stycken till på ett möte” Detta var något jag inte hade hört något om tidigare, men jag förstod att detta var en markering. Vi sa hejdå till varandra och Michail viskade till mig att han trodde att killarna var okey. Jag tackade Michail så mycket och sade ”God bless America”. Michail svarade ”God bless you and Sweden” och så skrattade vi båda.

Nu satt jag i en bil på väg till barnen i Feodosija. Längst vägen stod babushkor och sålde hinkar med äpplen, päron och persikor. Jag köpte tre hinkar med frukt till barnen.

Ett vackert landskap började bre ut sig och jag anade att vi närmade oss havet. Ute var det 37 grader varmt.

Barnen har kunnat bada i det förhållandevis kalla vattnet. Svarta havet har lägre temperatur än Medelhavet. Fast 23-24 grader är ju inget att klaga på direkt. Barnen har badat i havet varje dag, fått besöka Aqua Park och ätit glass och spunnet socker Vita ben och armar har blivit bruna i den gassande solen. I lägret har det också ingått läkare och annan personal och det var just en av de här läkarna som kunde konstatera att en av flickorna hade TBC i öppen form. Det här hände bland de sista dagarna av lägret och alla blev naturligtvis väldigt rädda, framför allt flickan som hade TBC förstås. Flickan befinner sig nu isolerad på ett internat i Kiev. De övriga barnen har också blivit testade och jag själv fick åka till Infektionskliniken på Karolinska sjukhuset när jag kom hem. Lyckligtvis hade ingen av oss andra drabbats.

Barnen åkte buss hem till Piski och jag bokade in mig på tåget. Men när jag kom till Semfiropel var tåget försenat i minst 24 timmar. På gator och torg satt massor av människor. Inte ett enda hotellrum fanns att uppbringa, inte en stol, inte en parkbänk, absolut ingenting. Anledningen till förseningen sa man var en mindre bomb som hade sprängts på spåret 30 mil norr över. Jag hade turen att få åka med en bil upp till Kiev, men alla hade inte den möjligheten och jag tyckte så synd om dem. Speciellt alla äldre som var tvingade att sitta där i hettan. En Kanadensisk familj kom fram till mig och påpekade att de hörde att jag pratade engelska. Jag talade om att jag kommer från Sverige. Oj, sa sonen i familjen, jag visste inte att ni talar samma språk i England och Sverige. Jag såg ut som ett frågetecken och förklarade att vi inte gör det heller. Sen tänkte jag att det måste vara värmen som gör att folk inte kan tänka klart. Familjen frågade om jag visste hur de skulle ta sig därifrån, men jag kunde inte hjälpa dem. De hade sin mormor med sig och jag led med hela familjen. Under bilresan till Kiev tänkte jag flera gånger på familjen. Jag stannade i Kiev några dagar sedan åkte jag vidare till barnhemmet i Piski.


Viktor som är direktör för barnhemmet kom och hämtade mig med bil i Kiev och innan vi lämnade staden kunde vi storhandla på en stormarknad som heter Metro. Mirjam o Boas var rejält sjuka i lunginflammation och blev kvar i Kiev samtidigt som de hjälpte flickan med TBC. Jag anlände före barnen till Piski, eftersom jag lämnade Krim före dem. Vi hann storstäda och allt var klappat och klart när barnen kom. Trötta, men bruna och glada var de äntligen hemma. Nu var Viktor och jag ensamma med barnen och Viktor hade mycket att göra.


Då bryter det värsta oväder ut som jag någonsin har skådat. En sådan åska och ösregn har jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Regnet öste ner och det var inte ens en microdelssekund mellan blixtarna. Regnet flöt i strida strömmar. De gamla fönsterrutorna skallrade. Ett tag trodde jag att vi skulle vara tvingade att ge oss av från barnhemmet. Helt plötsligt försvann strömmen och var sedan borta i flera dagar. Viktor arbetade febrilt med pumpen och jag tog hand om barnen. Under de här dagarna kunde vi inte göra i ordning mat så vi åt mackor, oboy och frukt.


En dag när jag trevande skulle ta mig in i mitt rum för att leta efter en cigarettändare, som jag eventuellt kunde ha i min handväska, började jag fundera på vad hjälp heter på ryska. Jag kom på ordet och bara sekunder efter denna tanke hör jag ett barn skrika ” POMAGITE POMAGITE” i korridoren. Jag rusar ut i korridoren och ser att verandataket håller på att ge vika. Vattnet forsade in från taket och där ute låg kattungar och valpar i kartonger. Barnen var naturligtvis skräckslagna och till varje pris måste de små djuren räddas. Det gjorde vi också tack vare Vasja som är 13 år. Vi kunde fiska upp djuren och flytta dem till ett säkrare ställe. Sedan satt vi och torkade kattungar och valpar torra med en frottéhanduk. Fortfarande hade vi ingen ström. Lilla Roman 5 år som är mörkrädd blev ännu räddare. Mitt i nätterna sprang han i den mörka korridoren allt han kunde för att komma till mitt rum. Jag trevade tillbaka med hjälp av tändaren och Roman i handen. Smutsiga och många gånger genomblöta tog vi oss i alla fall igenom dessa dagar. Men jag vill aldrig mer uppleva något dylikt. Det var fruktansvärt obehaglig och man inser hur liten man egentligen är när vädrets makter slår till.

En dag kom Mirjam springande i korridoren med en flicka i handen och ropade åt mig att ta henne och springa ut bakvägen. Utan att fråga tog jag flickan i handen och sprang ut bakvägen som Mirjam hade öppnat. Flickan är sexuellt utnyttjad och nu kom hennes alkoholiserade farfar för att hämta henne. Vi sprang allt vad vi kunde rakt ut i skogen och gömde oss bakom träden, men hade hela tiden huvudentrén i sikte. Jag kände flickans skräck när jag stod där i skogen och jag bad till Gud om och om igen att Han inte skulle låta honom se oss. Det kändes som evigheter innan vi vågade oss fram.

Mörka tankar som man normalt aldrig någonsin tänker kommer fram. Jag tänkte att om han kommer hit och försöker få tag i henne så slår jag ihjäl honom. Samtidigt som man känner skuld över sådana tankar så kan jag säga att om man står med en skräckslagen flicka på 9 år tryckt mot ens egen kropp, då är det lätt att man tänker så. Det var fruktansvärt otäckt. Nu gick det bra den här gången. Mirjam o Boas kunde tala sig ur situationen och farfar raglade iväg efter en halvtimme. MajLis Danielsson Barnens hopps ordförande satt på ett traktordäck mellan huvudentrén och vårt gömställe och jag visste att hon skulle försöka ingripa om situationen skulle förvärras. Men jag kunde inte förmedla mig med henne.

Alla de här barnen har en fruktansvärd bakgrund. Allt från misshandel till att ha bevittnat att mamma eller pappa har slagit ihjäl eller stuckit ihjäl den andra hälften. Hos många av barnen kan man se ärr efter slag och hugg, men den största sorgen sitter inom dem. Sargade ända in i själen skall dessa barn gå vidare. Jag förundras många gånger att de överhuvudtaget kan le. Men det kan de. De leker, skrattar och stojar som vilka andra barn som helst. Men så kommer de där mörka stunderna av förtvivlan och sorg. Det är då man måste finnas till hands. Inga ord behövs men kramar och ändligt mycket kärlek är vad dessa barn behöver. En varm säng, någon som säger ”vi älskar dig”, någon som stoppar om dem eller någon som stryker deras kind eller bara håller i handen.

Jag har fått uppleva så mycket kärlek under denna sommar. Det handlar inte bara om att det är vi som ger vår kärlek till barnen. Vi får ju också så oändligt mycket tillbaka. Jag tror att det är viktigt att barnen vet och förstår detta. Jag har sagt det många gånger tidigare och jag säger det igen. Vi kan ALDRIG ersätta mamma och pappa. Vi kan visa att vi bryr oss och att vi ger av den kärlek vi har. Det är precis det vi kan ge till dessa sargade och misshandlade barn.

En dag när Viktor och jag besökte basaren med barnen och vi var på väg hem i bilen pekar en pojke som är 9 år på ett hus och berättar att han bott där förut. Pojken har fått bevittna när pappan högg ihjäl hans mamma och har själv blivit svårt misshandlad av sin pappa. Ofta har han inte fått någon mat och fått irra omkring på vintern i bara kalsonger. Pappan sitter nu i fängelset.

Huset, som är fallfärdigt har två stora reglar fastspikade tvärs över dörren. Vi klev ur bilen och alla stod utanför planket och tittade. Ingen sa någonting. Inga tårar syntes i pojkens ögon. Däremot en hårdhet och en oändlig sorg. Vi satte oss i bilen och körde tysta därifrån.

När jag besökte Bobrovicha, som är den större staden i området , träffade jag en kvinna som hade varit granne med pojken. Hon berättade att han hade haft ett fruktansvärt liv. Man har hittat honom under granar mitt i vintern i bara kalsonger och han har rotat i soptunnor på jakt efter någonting att äta. Det är inte vanligt att man anmäler sådant här varken till polis eller sociala. Det eviga svaret när man frågar ” varför gjorde du ingenting då” är ” vad skall man göra?” Men informationen blir bättre och nya lagar kommer, så en viss förhoppning finns för dessa barn som far illa. Allt tar tid och man anger inte av rädsla för sitt eget liv.

Tre bröder 5,7 och 9 år finns på barnhemmet. Kriminalen ringde för ett år sedan och bad Mirjam och Boas att ta hand om dessa tre pojkar i en månad tills mamman hade ordnat upp vissa saker. Det har gått över ett år sedan dess och ingen mamma har hört av sig.

Katja, är 17 år och själv mamma till Jura 9 månader och bor även hon på barnhemmet. Jag kände så starkt för Katja och Barnens hopp gav henne en chans hon aldrig kunde drömma om. Jag hade diskuterat med Mirjam om att jag ville ha in Katja i Barnens hopps verksamhet. Hon kunde hjälpa till med den humanitära lasten, som kommer att gå fyra gånger om året till Piski, och hjälpa till med utdelning av last etc. Mirjam tyckte att det var ett bra förslag och vi kallade in Katja för ett möte. Jag såg att Katja var orolig när hon kom in i rummet, hon hade ju ingen aning om vad som väntade. Vi bad Katja att berätta så mycket hon orkade och ville om sin bakgrund. När vi frågade hur hon tänker på framtiden svarade hon att hon inte tänker så utan tar en dag i taget. Jag var skakad. Vi grät tyst och stilla under hennes berättelse, men Katja behärskade sig till det yttersta och berättade hur hennes liv hade sett ut som gatubarn. Jag har svårt att skriva om det hon sa här i reseberättelsen. Det räcker med att jag säger att både hennes mamma, mormor och Katja själv har bott hela sitt liv på gatan. I källarutrymmen, på vindar, på parkbänkar etc. Så blev Katja med barn och när hon födde Jura vägrade hon att lämna bort honom. En läkare ringde till Mirjam och sa ”Det är något speciellt med den här flickan hon har ingenstans att ta vägen men hon vägrar lämna bort sitt barn, kan du hjälpa henne” Och det kunde Mirjam och Boas sedan dess har Katja bott i Piski.

Hon berättar sin historia med tårar i ögonen och med en stor behärskning. Jag beundrar denna tjej för hennes stora mod, sättet hon tar hand om sitt barn och hennes sätt att vara. Jag berättar för henne vad vi kunde erbjuda. Ett ekonomiskt bidrag varje månad samt en barnflicka till Jura. Katja var chockad. Hennes andning blev ryckig och hon sa ingenting. Vi gav henne en stund att lugna sig och så bad jag henne berätta vad hon tänkte. Stammande tog hon sig fram.” Aldrig någonsin kunde jag tänka att jag skulle få en sån här chans. Jag…. jag vet inte hur skall jag kunna tacka, vad skall jag göra för att ni skall förstå hur tacksam jag är?”

Jag svarade att allt hon behövde göra var att vara sig själv som hon hittills varit. Mirjam och jag var rörande överens om att det här var ett Gudomligt möte som kändes bra långt in i hjärtat.

Under den här resan blev jag drabbad av olika sjukdoma. Flera av oss blev matförgiftade vid ett tillfälle och veckan innan jag skulle resa hem så fick jag ett slags bett i sidan av ryggen. Bettet bara växte och växte och till slut var det en varfylld böld. Dagen innan jag reste hem kom Boris, en läkare från Novi Basan, till barnhemmet för att lyssna på Mirjams lungor. Han tittade i några sekunder på bettet och sa direkt att det behövde opereras. Inom loppet av en timme låg jag på operationsbordet. Jennifer och Boas följde med och operationen började med en skvätt cognac som Boris absolut ville att jag skulle ta. Sedan visade han mig skalpellen och så bar det i väg till operationsbordet. Jag fick klättra upp på en trebent pall som välte på halva vägen och jag fick börja om igen. Efteråt kan man ju skratta åt eländet men jag lovar att jag inte gjorde det då. Jag låg på magen och Jennifer stod framför mig som stöd. Två sprutor skulle utgöra bedövning. En bedövning som inte tog ordentligt och rätt som det var satt kniven i mig. Boris gick in långt, och jag kan säga utan att överdriva att det gjorde fruktansvärt ont. Han la in flera dränage som skulle leda sörjan ut från kroppen. Jennifer såg väldigt blek ut och jag var rädd att hon skulle tuppa av.

Han ville att jag skulle komma dagen efter till sjukhuset och att jag skulle skjuta upp hemresan, vilket var omöjligt. Jag lovade istället att direkt ta kontakt med sjukhuset när jag kom hem.

När jag landade på Arlanda bar det direkt iväg till Löwenströmska. Jag förklarade att jag precis hade landat och att jag ville att de skulle byta dränage. På Löwenströmska blev det fullt pådrag eftersom jag talade om att jag hade varit i kontakt med TBC i öppen form, att magen hade brakat ihop och att jag hade ett sår i sidan. Löwenströmska tog direkt kontakt med infektion på Karolinska sjukhuset och dit kom jag dagen efter. Efter mängder av provtagningar kunde man konstatera att jag hade salmonella, och staffelokocker i såret. TBC provet visade dock negativt vilket jag var glad för.

Så, med loppbett över hela kroppen och med penicillin i 10 dagar var jag tvungen att vila. Mina ben var så sönderriva så man kunde tro att jag hade åkt skateboard och ramlat på asfalten.

Avsked är bland det svåraste som finns. Speciellt när man har levt så nära inpå barnen som jag gjorde nu. Timmarna innan min avfärd var det väldigt tyst. Inga barnrop, inga röster, inget spring i korridoren. Jag undrar var alla är. Sen kommer de en efter en med sina favoritgosedjur, teckningar och små minnessaker som de vill att jag skall ta med mig hem. Lilla Roman 5 år hade valt en hund. Jag förstod hur svårt det var att skiljas från den när jag såg honom stå ute i korridoren en bra stund och så helt plötsligt kasta in hunden och springa iväg.

Marika hade vid Svarta havet köpt en liten prydnadshund som var gjord av snäckor och en liten delfin med glitter på. Jag talade om för henne att jag visste hur mycket hon tyckte om de här sakerna och att hon skulle behålla dem själv. Men det hjälpte inte, så nu står de på min kommod i sovrummet och påminner om hennes underbara sätt att vara. Det blev ju rätt många gosedjur och vi försökte tala med barnen om att jag skulle lämna vissa.
Det var jättesvårt och till slut kom de själva på att jag skulle ställa djuren jag fått på en hylla och Vasja skulle ta hand om dem åt mig när jag är i Sverige. Men de ville att jag skulle ha ett djur med mig hem så de valde ut en prickig hund som nu får symbolisera all den kärlek barnen visar.

Vi samlades strax innan jag skulle åka och bad en bön. Barnen grät och det var fruktansvärt svårt att krama om vart och ett av dem. Jag behärskade mig nästan till bristningsgränsen och talade om för dem om och om igen att det här inte betyder hejdå för alltid. Att jag kommer tillbaka.

Under de första 45 minuterna i bilen tillbaka till Kiev grät jag floder. Jag var helt oförmögen att tala. Vi satt alldeles tysta i bilen, jag, Mirjam o Boas. De kände min förtvivlan och inga ord behövdes. Jag tittade ut över fälten, kände lukten från böndernas brasor och jag tänkte på hur jag skulle klara av det här när jag vet att barnen behöver mig och jag behöver dem. Hur ska jag klara att vara ifrån dom så länge.

Från CD-spelaren hörde jag Tommy Körberg sjunga ”Som en bro över mörka vatten skall jag leda dig”. Med de orden ringande i mina öron lämnade jag Ukraina för den här gången.

Så mycket har hänt, så mycket har upplevts. Barnen har lärt mig hur man tar en dag i taget. De har lärt mig att livet inte behöver vara så komplicerat och svårt. Jag hoppas att jag har kunnat förmedla kärlek och trygghet till dessa barn för de är värda allt de någonsin kan få här i livet, och mer därtill. Barnen har fått betala ett högt pris genom vuxensvek, fattigdom, alkohol och folk som sitter i makten och bestämmer.

De har betalat tillräckligt.

Så låt oss se till att dessa barn kan leva ett någorlunda drägligt liv.

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör. Det rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.

Sommaren 2005
Agneta Bergström

Lyssna på Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå"
Tillstånd av Ted Gärdestads stiftelsen