Ukraina,Ukraina

                                           UKRAINA,UKRAINA

 

 

 

Den 1 april 2005 reste jag med Aerosvit till Kiev Ukraina. Flera av Barnens hopps vänner tog emot på flygplatsen med blommor. Det blev ett kärt återseende för oss alla.

 

Redan första kvällen deltog jag i en stor konferens i sporthallen i Kiev. Det är i den sporthall som Melodifestivalen skall äga rum. Folk från hela världen deltog i konferensen och det var mycket spännande att sitta och lyssna. Hela helgen pågick den och jag var närvarande på alla möten.

 

När vardagen sedan kom blev det ett tufft schema. Möten och visiter har klarats av i en rasande fart. Upp tidigt på morgonen och inte i säng för än långt efter midnatt.

 

Ett av de viktigaste mötena var med Child-Hood Foundation och IOM. Redan hemma i Sverige hade jag avtalat möte med Child-Hoods representanter från Stockholm. Vi träffades först på en lunch på Svenska ambassaden i Kiev, dit var också UNICEF, Rädda Barnen IOM och Barnens ambassad bjudna. Efter en härlig lunch med god mat och dryck, åkte Child-Hoods representanter och jag till ett möte med Doktor Slava och hans bror Vladimir som är jurist. Vi diskuterade länge över det projekt som Barnens hopp vill starta i Kiev, nämligen CTC, hjälptelefonen för barn i nöd. I skrivande stund håller vi fortfarande på med förberedelserna, men den största stenen är lagd, kontor, telefoner, datorer samt personal. Myndigheterna har välkomnat hjälptelefonen och ser fram emot ett bra samarbete med oss. Huvudansvaret kommer att ligga på Slava och hans organisation "The Road to Life" Sex personer kommer att anställas för att leda telefonen. Vi arbetar nu med att skriva stadgar och andra dokument som skall stämplas och lämnas in till Notarius Publicus.

 

En dag besökte vi en liten by utanför Kiev. Ludmilla som förestår barnhemmet hade bjudit dit oss på lunch. När vi anlände blev vi hänvisade till en minde biograf i byn. Förvånade intog vi våra platser och väntade på vad som skulle komma, en stor överraskning sa man. Och det kan man verkligen säga att det blev, in på scenen kommer 14 flickor som har satt upp en underbar dans- och sångunderhållning.  Lilla Katja 9 år hade huvudrollen. Flitigt hade de övat de senaste veckorna för att allt skulle bli färdigt. Katja och de andra flickorna som var lite äldre framförde dans efter dans, scenkläderna hade deras mammor sytt. Jag ljuger inte när jag säger att jag var djup imponerad av det jag såg. Barnen var hur duktiga som helst. De rev ner stora applåder. Den sista dansen blev en total överraskning när Katja kommer in på scenen och sjunger och dansar Ruslanas vinnarlåt Wilde Dance. Vi stod upp i våra rader och skrek och applåderade. Jag hade en liten present med mig till var och en av barnen. Slava delade ut gossedjur till alla barn. En oförglömlig dag, och svårt att säga hejdå, men jag träffar barnen i juli igen och vi håller kontakten via Slava.

 

Ludmilla berättade att några mil längre bort fanns det ett barnhem för handikappade barn. Ett totalt kaos sa hon. Barnen kan varken gå eller tala. Jag bad att vi skulle åka dit, men vi fick ingen kontakt med föreståndaren så vi valde att lägga det mötet tills i juli istället. Ludmilla var oerhört rörd när hon berättade om barnhemmet, "Här finns absolut ingenting" sa hon. Barnhemmet kommer att få ta del av nästa last som skickas i slutet av april till Kiev.

 

Nästa möte var med Slavas "mentor". Ivan har lärt Slava allt som är värt att veta när det gäller tull, regler och förordningar. 1 timmes bilfärd utanför Kiev finns det ett stort förråd som Barnens hopp har en del av lasten i. Till denna plats bar det av i dag. Ivan och hans medarbetare hade gjort i ordning en härlig lunch, vi grillade "shashlychnitsa"grillspett.  Bakom höga murar ligger huset som Ivan basar över, här har också militären sitt sjukförråd. Själva byn är underbar, det finns många sanatorier och vilohem, hit åker folk som vill få lugn och ro. Ivan tog en plåtmugg i ena handen och mig i den andra, sedan sa han "Kom jag skall visa dig någonting". Vi gick genom en liten skog och jag kunde höra ett porlande ljud. Så helt plötsligt stod vi framför en rinnande källa med det godaste vatten jag någonsin har druckit. Ivan sa att man blir frisk om man dricker av detta vatten. Jag tog chansen och drack flera plåtmuggar. Vi satt i solen och talades vi. Ivan berättade mycket från forna tider. Han sa att sedan det sista världskriget slut så hade han haft en dröm om Sverige; midnattssolens land, de snälla och gudomliga människorna, demokratin och luften.

 

Det följande mötet klarade jag inte av tidsmässigt så de personerna fick istället komma till stället där jag befann mig alltså hos Ivan. Kardinalen av Ukraina hade åkt i flera timmar med tåg för detta möte. Han vädjade om hjälp till sin kyrka i västra Ukraina. Dels att få kyrkan färdigbyggd och dels för att bygga ett barmhem för 3000 barn vars föräldrar arbetar utomlands. Ett omöjligt uppdrag för "lilla" Barnens hopp, men hans vädjan om hjälp har översatts till engelska och jag har vidarebefordrat ansökningarna till berörda parter i Sverige. Det var allt jag kunde göra för denna präst.

 

Slavas bror Vladimir är president över två fotbollslag i Kiev. Unga pojkar som reser lång väg från närliggande byar kommer för att träna. Flera av dem får åka fyra bussar och sedan gå 5 km för att komma till träningen. Det kan ta flera timmar att komma dit. Det var fotbollsmatch och en viktig sådan. Laget skulle möta ett starkare lag och vann man den så skulle man flyttas upp i divisionen. Alla i laget hade sina gröna fotbollströjor som de har fått från Tullinge Fotboll TTP här i Sverige. Barnens hopp kunde skicka ner tröjor och fotbollar i föregående last. Spänningen var stor. Vilken känsla det var att se dessa killar springa omkring på planen med de svenska tröjorna som det stod Energibolaget på. Med undermåliga fotbollsskor och kortbyxor, (en kille spelade i boxershorts) blev matchen hur spännande som helst. När det första målet trillade in skrek vi oss nästan hesa. Killarna skrattade och vinkade till oss på läktaren.
Matchen slutade 4-0 till oss. Vilken dag!! Efter matchen kom killarna fram och tog i hand     "det var tack vare er vi vann, hälsa alla våra fotbollsvänner i Sverige och tacka, säg att vi vill så gärna att de kommer hit och hälsar på, kanske kan vi spela en vänskapsmatch".
 
Jag har också besökt organisationen Victims from II war. Svetlana som driver organisation var en varm och godhjärtad kvinna. Hon har gjort mycket för krigsveteranerna som har det svårt. Barnens hopp har fraktat ner kläder, skor och kanske det mest viktiga av allt, nästan nya rullstolar. Svetlana visade bilder när en del av personerna hade fått sin första rullstol, jag träffade också några av dessa personer, många av dem har inte varit ute på länge och nu med en rullstol så öppnar sig nästan hela världen för dem igen. Tacksamheten visste inga gränser. En tysk hjälporganisation skickar hygienartiklar till denna organisation som har 20.000 personer. Hit till centret kan de komma och få en bit mat. Huset ligger i en vacker park omgiven av underbara promenadvägar. Svetlana har fått ta emot flera utmärkelser från regeringen för sina stora insatser för dessa personer. Hon gör ett oerhört viktigt arbete och det var lätt att se hur mycket de älskade henne. Vi hade med oss pickupen full med banan-kartonger med kläder och skor, det kommer nu att delas ut till de som behöver. En äldre herre kom fram till mig och sa " Kommer du från Sverige" jag svarade att det gjorde jag". Tårarna började rinna på denna gamla man och så sa han "Sverige det är ett fint land, svenskarna är det ärligaste folk jag någonsin har träffat, när slaget om Poltava skedde så hjälpte vi er, sida vid sida stred vi mot ryssarna, jag skall aldrig glömma ditt folk Agneta" så tog han min hand och kysste den och sa " Gud kommer alltid att vara med dig mitt barn" Under kavajen hade han en T-shirt där det stod SVERIGE på. Vi åt lunch och fick också möjlighet att träffa många som har fått hjälp genom Barnens hopp.

 

En kväll/natt var vi ute på gator/parker under broar etc. för att skaffa oss en ännu klarare bild av gatubarnen. Fortfarande så lever många barn i kloaker, på vindsutrymmen, i smutsiga källare, bakom reklampelare under broar etc. Flera av dem som vi träffade hade sniffat lim "Moment" Det syns så klart i deras ögon det känns ännu mer påtagligt när man känner lukten av Moment som sticker i näsan. Med vattniga, suddiga ögon ber de om en bit bröd. De som är yngst vill gärna hålla handen, känna närkontakt, bli älskade för det barn de är. Det här är det svåraste av allt, att se dessa förirrade barn utan liv. De flyr från det ena stället till det andra. De stjäl bröd, blir jagade av polis och myndigheter och de vill absolut inte bli infångade.
Rädda och ensamma fortsätter de att springa, fortare och fortare. Sexuellt utnyttjade, slagna och lämnade av det absolut viktigast i livet nämligen mamma och pappa hittar de ingen ro.
Ingen vill ha dem, de är bespottade och hånade. Barn och ungdomar som borde vara Ukrainas framtid finns det ingen plats för. Smutsiga, hungriga kämpar de för att överleva nästa dag. Att sniffa lim innebär att du inte känner hunger eller kyla. En liten flicka kom fram till mig och sa "Är du min mamma", "nej jag är inte din mamma, men jag är din vän" så sa hon "jag skulle så gärna vilja ha en mamma"

 

Man vill ta alla barn och ungdomar med sig därifrån och det rasar en kamp i ens inre. När man står mitt i denna brokiga skara så känner man vrede, sorg, förtvivlan och kanske också hopplöshet. De är så många, herregud, så många!!  Vad är det för värld vi lever i som tillåter detta? Barn och ungdomar får betala ett högt pris för att ens få en liten bit bröd.

 

Vi köper nästan upp ett helt bageri, delar ut bröd och samtalar, försöker förstå hur vissa resonerar. "Nej jag går aldrig hem, min mamma är död, pappa är asberusad varje minut av dygnets 24 timmar, han slår mig gul och blå, när hans egna händer inte orkar tar han istället stolen och slänger på mig, titta han har slagit ut nästan alla tänder på mig." "Titta" pojken visar upp sin söderslagna mun. "Han har slagit mig så länge jag kan minnas, när mamma levde spöade han henne också."

 

En flicka kommer fram till oss. Hon är fruktansvärt smal och hennes ögon har mist allt liv. Hon är en av Ukrainas prostituerade barn. När vi frågar efter hennes ålder säger hon 16 år, men de andra barnen griper in direkt och säger att hon är 12. Hennes äldre bror bor också på gatan och han har berättat hur gammal hon är för dem. Hon frågar om hon kan få pengar av oss. När vi frågar vad hon skall ha pengarna till säger hon att hon är hungrig. Vi köper bröd och dryck men ger inga pengar. Stanken av limmet är outhärdlig. Alla dessa hungriga barn som dövar hungern med lim. Moment går att köpa överallt i tuber, det kostar knappt någonting. Man klämmer ut innehållet i en plastpåse och så andas man i sig det. Dagen efter är baksmällan kraftig och det är lätt att köpa eller stjäla ytterligare en tub. Men vad vi har lärt oss genom åren är att vi inte kan springa efter dessa barn i deras flykt. Vi kan bara tala om att vi finns och vart man kan vända sig och få hjälp. Barnen måste vilja själva annars är det dömt att misslyckas från första stund.

 

En pojke drar ner sina byxor och frågar om någon av oss vill smaka, när vi inte med en min visar vad vi tycker om hans sätt att agera, drar han upp byxorna igen. Samma pojke sitter några minuter senare och gråter ensam på en parkbänk. Gråter över det som från början skulle bli ett bra liv och som istället blev en djup misär. Snorig och smutsig tar han emot ett gossedjur. Han pussar hunden på nosen och säger "du o jag skall kinesa tillsammans ikväll".
 Pojken som nyss hade frågat om vi ville ha sex sitter nu och kramar sin hund. Han är 13 år.

 

Många frågar sig kanske " kan dessa barn verkligen komma tillbaka igen",  mitt svar blir
"JA! Med mycket kärlek, trygghet och regler, så har de stora chanser att göra det." Dom kommer aldrig att glömma sitt liv på gatan blad torskarna, som kommer från alla yrkesgrupper. Läkare, präster, poliser, affärsmän etc. Dessa vuxna människor tar bort livet för barnen. Förnedrar och berövar dem sin barndom.

 

Ett enda barn på gatan är ett barn för mycket.

 

En pojke tar hand om sin lillasyster, när jag frågar honom "när åt ni sist" så minns han inte, smala, smutsiga och fruktansvärt ensamma går de där, han lägger beskyddande armen över den lilla flickans axlar. Han bär ett stort ansvar, pojken kan inte var mer än 12 år själv. Ingen av oss klarar av att lämna barnen.

 

Jag känner att jag håller på att gå i bitar, känner bedrövelsen, förbannelsen över att vuxna kan göra barn detta, vrede över att det över huvudtaget finns barn som inte har ett hem. Vi tvingar oss in i bilen, barnen följer efter, de knackar på rutorna och säger " kommer ni tillbaka" vi säger utan att lova "vi skall försöka", bilen rullar ett par hundra meter när jag plötsligt får syn på pojken och hans syster, han håller fortfarande armen om hennes smala axlar. Jag ber Slava att stanna bilen och jag springer allt vad jag kan över en starkt trafikerad väg. Bilar signalerar och förare hytter med näven och skriker "idiot" Men för mig fanns bara syskonparet. Vi vill att ni skall äta någonting. Slava fixar en hamburgermeny från en närliggande Mac Donalds med var sitt glas mjölk. Vi sätter oss på en parkbänk och barnen börjar äta. Inte hysteriskt som man skulle kunna tro, nej de känner efter vad varje tugga smakar, de ler mot oss och fortsätter tugga sin mat. Det tar tid men vi sitter med barnen till de är klara. Den lilla flickan vill gärna hålla mig och tolken i handen, vi kan se på hennes händer hur illa medfarna de är, rivmärken och sår, jag tänker att det är nog skabb.

 

Idag är dom mätta, men i morgon då? Och nästa dag? Och nästa? Någon måste ha lärt dem att man säger tack, för när maten och mjölken är slut säger de " Tack så väldigt mycket". Om vi hade det där huset som Barnens hopp så gärna vill att Ukrainska staten skall ställa upp med gratis, så hade vi tagit med dem, men nu har vi ingenstans att ta dom. Jag gråter, tolken gråter Slava och Valdimir's käkar är hårt spända och ingen av dem säger ett ord. Slava säger till slut "det finns ingen Gud" "Jo Slava det finns det" " men hur kan Han tillåta det här?" "Slava! Han tillåter det INTE".

 

Vi önskar att vi kunde ta med dem alla. Om vi så kan rädda ett barn så är det en stor framgång. Men just då var vi tvingade att lämna dem, vi har några gossedjur i bilen och ger dem var sitt. Jag frågar den lilla flickan om hon kan ta han om "Katten Gustav" ett tag. Jag kommer tillbaka i sommar och då skall jag leta efter er.  Vi kramar barnen och säger "vi älskar er" "My ljubim vaz" och dom svarar "vi också" " My tozhe." Det tar oss en och en halv timme att komma hem i trafiken, under denna bilfärd säger vi inte ett ord till varandra, vi sitter i djup tystnad och våra tankar är hos barnen.

 

Alla gatubarn har sina speciella områden, det råder hierarki även i dessa grupper. Det finns alltid de som bestämmer och talar om vad de andra skall göra. Alla håller sig till sitt område så möjligheterna att träffa syskonparet igen är goda.

 

Jag har besökt det sjukhus som Slava arbetar på, samt det barnsjukhus som Barnens hopp hjälper. Vi har föreslagit byte av tjänster. Vi hjälper till med sängkläder och de saker de har brist på om sjukhuset tar hand och vårdar de barn som kommer att finnas under vårt beskydd.

 

Den näst sista dagen i Ukraina åkte vi till en by som heter Piski, den ligger 8 mil utanför Kiev Här bor Mirjam och Boas Adolphi med alla sina barn. Mirjam kommer från Finland och Boas från Sverige. De har bott i Ukraina i 16 år. Första gången jag träffade paret var år 2001. Jag tillbringade nästan hela den sommaren i Kiev. På den tiden hade Mirjam och Boas ett hus i Boyarka, huset var ganska fallfärdigt, men det var en varm sommar och möjligheterna var små att få ett annat hus. Paret har tagit hand om gatubarn under sina år i Ukraina. År 2001 skickade Barnens hopp ner en långtradare till Adolphis. Kläder,skor, leksaker, min hörnsoffa, diskmaskin etc. etc.

 

Under många veckor så hjälpe vi Adolphis med barnen. Det fanns många svåra stunder men också många ljusa. Tex. den dagen jag gräddade pannkaka i parti och minut, eller när vi körde Elisabet (volontär från England) till flygplasten och vi sjöng i bilen så vi nästan blev hesa. Eller när Vasja fick sin Supermankostym och sparkcykel.

 

Nu skulle jag alltså träffa dem igen. Jag var väldigt nervös. När jag lämnade Ukraina 2001 lovade jag barnen att hålla kontakten, ett löfte jag inte kunde hålla p.g.a. personliga angelägenheter.
Så ja! Jag var nervös.  Färden ut till den lilla byn blev dramatisk. Vladimir, jag, Lydia hans lilla dotter Julia och Julias mormor satt i den första bilen. Slava och hans son George (7år) kom efter med pickupen som var fullastad med kläder, skor, leksaker. Vägen var fruktansvärt gropig och som alltid så kör Ukrainarna fort. Helt plötsligt kör det upp en bil på vänster sida av oss och markerar att vi skall köra in mot vägkanten och stanna. Det gör vi naturligtvis och han talar om för Slava att ett stort däck har flugit ut från hans bil. Det visar sig vara reservdäcket som satt under bilen som hade lossnat. Jag var oerhört glad över att inte detta däck hade träffat nästkommande bil. I snigelfart körde vi tillbaka och letade på de stora fälten.
Och helt plötsligt så såg vi det. Det hade rullat flera hundra meter ut på ett sädesfält. Glada att allt hade gått bra fortsatte vi vår färd.

 

När vi kommer in i Psiki ser vi en vacker ortodox kyrka som ligger mitt i byn. Vi stannar och frågar efter vägen. Och så var vi äntligen framme. Barnen kommer springande emot oss och det känns som om vi aldrig har varit ifrån varandra.  Fyra år har gått. En av flickorna har hunnit bli mamma, hon är 16 år och har en liten baby på 7 månader. Huset är stort och väldigt hemtrevligt. Här har Mirjam och Boas skapade en liten oas för de barn som har farit så fruktansvärt illa. Här bor de tillsammans med personal, nu går de i skolan och borta är suget från storstaden Kiev och allt vad det innebär.

 

Vi går från rum till rum och ser hur de har det. Där står min hörnsoffa, fortfarande fräsch och den används flitigt, diskmaskinen står och harvar i köket, möbler och andra saker vittnar om att Barnens hopp redan har varit här. Underbart!

 

Barnen har gjort i ordning lunch, de har dukat bordet fint och innan vi börjar och äta så ber vi bordsbön. Efter lunchen tar vi de barn som jag träffade 2001 avsides till ett rum. Jag ber dem förlåta mig över att jag inte har hört av mig och jag talar om för dem hur ledsen jag själv är över det. Sedan är det många kramar, pussar och naturligtvis tårar.  Till flickorna har jag köpt en silverkedja med ett silverkors, och till Vasja köpte jag ett spel, samma ide som Trivial fast det här handlar om Ukraina.
                                                                                        
Gitarren kommer fram och vi samlas alla i den mysiga samlingssalen. Vi sjunker ner i hörnsoffan och Boas frågar barnen vad vi skall sjunga "Detta är dagen" föreslår Vasja.  Barnen börjar sjunga på ryska, men övergår senare i nästa vers till engelska och sist på klingande svenska. Barnen håller våra händer, halvligger i våra knän, stryker oss över kinden etc. Stunden är underbar och jag får en känsla att jag vill stanna här i all evighet. Men underbart är kort och efter en god middag som barnen hade varit med och gjort var det då dags att säga hejdå igen. Jag berättade för dem att jag kommer ner i juli och stannar hela månaden samt ett par veckor i augusti och jag tror att avskedet blev något lindrigare p.g.a. det.

 

Jag har skrivit flera brev till barnen sedan jag kom hem till Sverige. Iryna som arbetar här i Barnens hopp, hennes man är så snäll och hjälper mig med översättningen, jag klarar inte riktigt det än, trots studier i ryska.

 

Mitt plan hem till Sverige avgick 06.30 från Borispol Kiev, det betydde att jag skulle gå upp mitt i natten för att komma i tid till flygplatsen, men trots detta så var det två bilar med vänner som följde med för att vinka av. Jag tyckte jag hade gott om tid men det gick väldigt långsamt vid incheckning och passkontroll. Till slut hörde jag "sista startutrop för Aerosvit till Stockholm" men det fanns inte en chans att ta sig förbi de långa köerna. Med ett enormt trixande försökte jag ta mig förbi "Vart skall du flyga? Amsterdam, jamen då går ditt plan 10 min efter mitt, jag måste fram". Jag hade c.a 30 personer före mig och på andra sidan ropade markpersonalen förbrilt, vem skall till Stockholm??  När jag så äntligen hade kommit ner till bussen som stod och väntade och som skulle ta oss ut till flygplanet, var den proppfull och jag var den enda som saknades. Pust!

 

"Fasten seatbelt" och så taxade vi ut och steg mot höjden. Jag var på väg hem till Sverige. Bakom mig har jag lämnat vänner och barn som jag håller av, ett land som har mängder med problem, men som åtminstone jag har fullt hopp för. Hem till tryggheten och det rena och välorganiserade Sverige där allt flyter på i sin lugna takt, där man spänner fast sig i bilen, där man stannar och lämnar företräde för de som skall över ett övergångställe.

 

Trots all denna trygghet så finns mitt hjärta kvar i Ukraina. Kvar hos de gästvänliga människor som gör absolut sitt yttersta för att man skall trivas, som samlar ihop sig åtta personer mitt i natten för att följa med till flygplatsen, som man aldrig hör ordet " åhh vad jobbigt" hos, aldrig beklagar sig över orättvisor, som sjunger om "sitt" Ukraina, hos de människor som en gång för alla har stått i kyla och snö, enade och tillsammans ropat " Nu tillåter vi ALDRIG att ni trycker ner oss igen"

 

Där, i Ukraina, mitt bland ukrainarna själva finns en del av mitt hjärta.

 

Agneta Bergström