Sök   Kontakt

Iskalla nätter. Ryssland

Iskalla nätter... 


Nerisade fönster och ytterdörrar, element som knäpper och som arbetar febrilt för att hålla värmen inomhus, stjärnklar himmel, frusen mark. Och där! Där ute vid elden står de trasigt klädda barnen med sina tiggande frusna händer " snälla" "en bit bröd".
Man kunde nästan tro att det var en tårdrypande långfilm på SVT.
Men det här är reseberättelsen och den nakna sanningen från Ryssland år 2002.
Den 9/12 och den 21/12 2001 skickade Barnens hopp i väg två långtradare till Pskov regionen.
Långtradare lastades den 21/12 under dramatiska förhållanden. Det var ett fruktansvärt oväder i Sverige just då.
Vi räknade med att långtradaren skulle finnas vid vår lokal i Häggvik omkring 09.00 tiden på morgonen.
Dramatiken började när vi insåg att tradaren kunde åka 100 meter åt gången sedan var det tvärnit i snömodden. Ett stort antal personer försökte med all möda att hjälpa den stackars chauffören.
Traktorer, människor som hjälpte till att skotta och sanda, men ingenting hjälpte.
Den dagen slutade med att Barnens hopp fick ringa efter bärgare. Bärgaren kom efter 45 min och ytterligare en timme senare så stod då äntligen tradaren vid lastkajen.
Vi var alla mycket trötta men då började vårt egentliga arbete. Hela långtradaren skulle nu lastas med de saker som under året har samlats in av snälla människor.
När klockan var bortåt 23.00 var så alltig klart och våra hjälpare kunde gå hem.
När vi frågade bilbärgaren vem man skulle lägga det ekonomiska ansvaret på så sa han att det måste vi göra på åkaren för den här bilen var alldeles för dåligt utrustat för att köra i vårt klimat.
Men i det läget var vi glada och tacksamma att vi överhuvudtaget hade en bil att packa i.
Den 27/12 åkte vi själva i väg för att delta i arbetet i Pskov. Genomtrötta gick vi och la oss i hytten för att möta en ny dag i Estland den 28/12,
Resan gick bra genom Estland, vi körde väldigt försiktigt eftersom det var ganska halt.
Efter 7 timmar nådde vi så äntligen gränsen till Ryssland och ett helt annat väder och väglag.
Det enda vi hade problem med vid gränsen var att de inte kunde uttala vårt namn.
Vi diskuterade vilt hur det skulle uttalas. "Ja ha! Ni menar tj som i Tjelsson, "Nej nej nej " Kj som i Kjelsson" "jamen då stämmer det inte med VISUMET.
Vad är den första bokstaven frågade vakterna. Jag letade febril i huvudet efter länder som jag kunde hänvisa till. Kanada försökte jag.. nej Kanada blir ju med C. Kalmar tänkte jag sedan på, men himmel det är ju ingen som vet hur Kalmar stavas i Ryssland.
Till slut efter ett evigt sökande kom jag på : K som i Kalasjnikov.
" Jaha då fattar vi" sa vakten och så var allt klart.
Efter genomsökande i bilen av knarkhundar kunde vi så äntligen åka in i Ryssland. Nu blev det inte roligt alls. Snön vräkte ner och det fanns endast två hjulspår i vägen som vi kunde följa.
Det här går aldrig sa jag till Roger min man. Men vi måste försöka.
Slirande, utan att knappt se någonting tog vi oss fram meter för meter. Huvudet värkte på oss båda två och vi var på helspänn.
I nästan 7 mil skulle vi åka på den här vägen och det tog tid. Utan att överdriva kan jag säga att vi var fruktansvärt rädda
En gång blev vi stannade av en polis som ville se körkort och dokument. Han pekade också på att jag skulle sätta på mig säkerhetsbältet. Glada över en sådan liten reprimand fortsatte vi att slira fram mot Pskov.
Fullständig kaos rådde utanför och inne i Pskov. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv.
Inga plogbilar kom, ingen sandning skedde, utan man fick ta sig fram så gott det gick i hjulspåren.
Men så fort vi fastnade så kom ryssarna springande och hjälpte oss loss.
Så äntligen kom vi fram till vår lägenhet på Gogolajagatan i centrala Pskov. Vår hyresvärd väntade på oss och hjälpte oss in med all den packning vi hade i bilen.
Julgardinerna åkte upp, likaså advents ljusstakar och stjärnor. Nu skulle vi fira julen en gång till.
I Ryssland är nyåret den stora händelsen och den 7/1 firar man jul här.'
De första dagarna sov vi ganska mycket och gjorde oss hemmastadda i vårt nya hem.
På nyårsafton var vi bjudna till Prijutslussen, det är ett korttidshem där man utreder vilken hjälp samhället kan ge barn som driver omkring utan vuxenstöd. Vi fick middag och lekte med barnen.
Vi hade köpt stora tårtor som var formade till julgranar med girlanger, huvudbonader i form av "Pippi" flätor , stora öron m.m.
Det blev en härlig nyårsafton med dans ,sång, lekar och så det alla väntade på förståss, fyrverkeriet som vi hade köpt.
Vi fyrade av det en timme tidigare för att de allra minsta skulle orka vara med.
Barnen fick ta på sig sina kläder och följa med Roger ut på gården.
När den första raketen avfyrades fanns det inga gränser. Barnen skrek av förtjusning och även ledarna applåderade vilt.
Vid tolvslaget talade Rysslands president Vladimir Putin till folket via TV. Vad säger han försökte jag fråga vår hyresvärd " Ingen aning" svarade han och höjde sitt vodkaglas.
I Pskov är det tradition att vallfärda hela natten till den centrala plats i staden där jolkan (julgranen) står.
Lamporna i granen blinkar i kapp med vodkan.
Den här natten är den värsta för sjukhus och barnhem. Många tragedier utspelar sig bakom ridåerna. Den här natten kommer det många övergivna barn till barnsjukhuset, barn som är utslängda, förvirrade , frusna och hungriga tas omhand och får den första hjälpen till resten av sitt liv.
Olga vår doktor på barnsjukhuset säger "Jag avskyr den här natten, det tar aldrig slut och jag åker med ambulansen i skytteltrafik med små barn och ungdomar som kanske just har förlorat allt. Föräldrarna prioriterar vodkaflaskan framför barnen."
Termometern ute visar -28 grader Celsius.
Hon berättar vidare att de inte har någonting att ge barnen förutom tak över huvudet.
Maten är slut och de små bebisarna på barnsjukhuset får istället lite sockerlösning i sina flaskor.
Vi reagerar omedelbart och går ut med en vädjan i Dagboken och till Barnens hopps styrelse i Sollentuna.
Hjälp !!! Hjälp oss med pengar så vi kan köpa mat till barnsjukhuset.
Reaktionen kommer nästan omedelbart tillbaka. Handla på !
Och det gör vi. Vi har hittat en undanskymd affär som bara har barnmat. I parti och minut köper vi modersmjölkersättning. Gluten fri välling och ris.
Vi har också tagit med oss en stor elektrisk riskokare som snabbt kan koka riset,
Tack vara alla snälla givare har nu barnsjukhuset i Pskov mat för ett år framåt.
Blöjor hade vi med oss i vår egen VAN. När vi kom till sjukhuset så fanns inte en enda blöja och barnen är naturligtvis blöta mest hela tiden.
Det är också problem för oss att ta med blöjor i den stora lasten, då inte Kommissionen i Moskva vill erkänna det som humanitär hjälp.
Hur vi än vrider och vänder på just det här problemet så går det inte.
Det bästa vore om vi kunde hitta någon sponsor redan på plats som tex. Libero eller Pampers.
Sjukhuset är spartanskt men ändock med en enorm värme från personalen.
Vi ser att barnen tycker om sina sköterskor och efter alla dessa gånger vi har varit där så har vi vunnit ett oerhört förtroende från dem.
Olga har tagit emot en stor del utav 0-4 kläder gruppen samt vuxenkläder.
På det här sättet når vi ut till alla de fattiga familjer som behöver ha hjälp med kläder och skor. En väldigt stor förmån för oss i Barnens hopp.
För Olga är det ett stort arbete men hon gör det gladeligen och med ett varmt hjärta.
Att få igenom lasterna i Ryssland är ett hårt arbete, både från mottagarens sida och vår.
När lasten har passerat gränsen förs den till ett tullområde inne i staden, där låser tullmyndigheterna in den till dess att allt har gåtts igenom.
Tullen tar bl.a 1 dollar per dygn och ton i hyra, så att ta emot en humanitär transport är inte gratis för dem som behöver hjälpen.
Det här reagerar vi kraftigt mot och vi har i ett brev till Svenska Ambassaden i Moskva framfört våra åsikter och bett om ambassadens stöd..
Det visade sig att ambassaden vid ett flertal tillfällen har vädjat till det ryska utrikesdepartementet att ta bort den här skatten.
Det är tragiskt att mottagaren skall behöva betala skatt på de gåvor som Sverige har skänkt.
1 dollar per dygn och natt blir mycket för den som inga pengar har. Dessutom håller tullen kvar lasten så länge bakom lås och bom att de tjänar en hel del pengar.
Sociala help i Pskov är i så djupt behov av hjälp att ingen levande människa kan förstå varför det måste vara på det här sättet.
Ingen i Ryssland kan heller förklara varför. Det vanliga svaret är "Det bara är så".
När det gäller byråkratin i Ryssland så är det som den värsta djungel. Jag har personligen verkligen försökt att sätta mig in i systemet och lagarna, men jag måste erkänna att jag ger upp.
Det är ingen ide att försöka att förstå eftersom det aldrig finns ett svar.
Kommunismen har fallit men systemet finns kvar. Det är en prästs ord från den ortodoxa kyrkan.
Han har själv byggt upp ett soppkök i en av kyrkans lokaler. Dit får fattiga barn och vuxna komma mellan 14-15 och mellan 18-19 på dagarna.
Vi kunde i år medverka i givandet. På julafton den 7/12 fick alla som kom till soppköket en stor godispåse. Skänkt av Tyska kyrkan här i Stockholm.
Kyrkan har också fått kläder och skor av vår last, det här är också ett sätt att nå ut till alla behövande.
Och alla sätt som gör det möjligt för oss att nå ut till de behövande är bra.
Det svåra är att nå ut till de "riktiga" gatubarnen. De barn som av olika anledningar är övergivna.
Vi har träffat många av dem och deras berättelser är skakande och fruktansvärt skrämmande.
En av "våra" små grupper består av tre syskon 7-12 år och dessutom en liten flicka på 7 år som är deras vuxna systers barn.
Familjen består av mamma, hennes pojkvän och så dessa fyra barn.
Pappan sitter i fängelse för mord.
I ett rum på ett 10-tal kvm , finns två sängar och ett litet bord samt en svart-vit TV.
Smutsen är fruktansvärd . Både mamman och hennes pojkvän är gravt alkoholiserade . På bordet står vodkaflaskorna tillsammans med en överfylld askkopp.
Ofta sitter andra berusade människor runt bordet. När vi kommer in och frågar om vi kan ta med oss barnen är det ingen som kommer med invändningar. Ingen rör ens på sig.
För säkerhets skull och för vår egen säkerhet skriver vi ett dokument mellan mamman och oss. I det dokumentet godkänner hon att vi tar med oss barnen och ger dem mat samt att de har rätt att få sova över.
Det första vi gör är att ta en av flickorna till sjukhuset, där man konstaterar att hon är liten och undernärd, nerlusad och med många blåmärken på kroppen.
När läkaren frågar var hon hade fått alla blåmärken ifrån, svarar hon "jag slåss" Vi tror henne inte i detta ögonblick.
Men ju tryggare relation vi får med barnen dess mer kommer fram i ljuset.
I bilen börjar hon tala. Mamman slår henne (mest i ansiktet) och mammans pojkvän bryter armen över hennes rygg och tvingar ner henne på golvet. Hon säger att hon gråter och att mamma säger till henne att "sticka ut på gatan"
En liten tunn flicka på 7 år ?? Sagolikt söt. Ett helt liv framför sig, men vi frågar oss hela tiden. Vilket liv? Vad skall det bli av dig, lilla ängel ?
Den äldsta pojken har förutsättningar att kunna klara skola och det sociala livet men måste som alla andra ha stöd och någon som tror på honom.
Vi tar kontakt med skolan. Får en bra kontakt med rektorn som vi senare träffar vid ett möte. Vi ger pojken en skolväska och varma kläder.
Så lycklig han ser ut när han tar ryggan och går i väg till skolan på dagarna.
Oftast ringer han också hem till oss för att berätta att allt är bra i skolan.
I Pskov finns det fortfarande telefoner på husväggarna som fungerar och där man kan ringa gratis lokalsamtal.
Noga packar han ner det pennskrin och alla pennor som han har fått av oss.
Precis som när vi skickar i väg våra 6-års barn i Sverige till förskolan.
En stor förväntan skiner i hans ögon. Nu har helt plötsligt han blivit någon också.
Vi berättar om vårt hemland, berättar om Astrid Lindgren som han väl känner igen från "Karlsson på taket" Vi frågar honom om han hört talas om Gud och han säger att han tror på Gud och att han vet vem Jesus är.
En dag i kyrkan under ett samtal med "vår" präst var pojken med. Pojken gick fram till ljusaltaret och tände sina ljus. Jag gjorde prästen uppmärksam på att det var den pojken vi berättat om. Prästen häpnade över hur liten han var. Han jämförde honom med sin egen son och såg skillnaden.
"Kom" sa prästen och sträckte ut handen efter honom. Pojken kom och satte sig i mitt knä.
Prästen frågade om han kunde ta med sig sin mamma till kyrkan och efter ett visst tvekande så sa han att det skulle han.
Efter det suckade prästen och sa " det är tungjobbat aldrig någonsin, har någon över huvudtaget kommenterat mitt arbete bland gatubarnen" men så sa han någonting som vi kommer att bära med oss för resten av livet.
"Varje gång du ser ljuset tändas i ett barns ögon, då är det något gott, och Gud tackar dig för vad du gör"
Med de orden gick vi ifrån kyrkan med lätta steg.
Den tredje pojken är svårare att hantera. Han är så genomsyrad av sin bakgrund. Det är svårt att veta vad man egentligen skall göra för att sätta in den bästa hjälpen.
Han har skolverksamhet 2 ggr i veckan men han struntar i att gå även de dagarna. När vi talar med honom och försöker att förklara att man måste gå i skolan för att senare i sitt liv ev. få ett arbete, så lyssnar han inte alls, han är överhuvudtaget inte med i diskussionen , utan fort avfärdar han det med "ja ja jag vet, jag skall inte göra så något mer" sedan i nästa stund ber han om pengar.
När vi gör klart för honom att han inte behöver några pengar eftersom han får mat och kläder utav oss så sitter detta så djupt förankrat så han kan inte sluta upp att be.
I ur och skur finns barnen där, genomvåta, nerkylda och hungriga. Skorna som töade upp och blev våta i blidväder har dagen efter frusit och knarrar igen.
Ögon och näsor är infekterade och kropparna är fulla av loppbett. På kvällarna samlas de runt en eld som brinner i all evighet vid ett monument .
Hit beger de sig för att invänta bröllopspar som kommer.
I Pskov är det tradition att bröllopsparet åker till elden efter vigselceremonin i kyrkan. Då passar gatubarnen på att tigga om bröd och pengar.
I tjusiga klänningar och kostymer kommer brudparen glidande i sina bilar.
"Titta ett bröllop" skriker barnen och springer till elden Kontrasterna blir absurda när man ser siden- och satintyger prassla i kjolarna
En dag knackade det på vårt köksfönster. Utanför står en pojke på 14 år med de mest sorgsna ögon jag någonsin har sett.
Feberröda kinder, en beige sommarjacka med kapuschong och näsan rinnande.
"Kan jag få en bit bröd"
När vi frågar hur han mår så berättar han att han känner sig sjuk. Vi ger honom febernedsättande och stoppar honom i säng.
Efter några dagar hos oss, börjar han berätta. Mamma ligger på sjukhus, hon är alkoholiserad och han vet inte vilket sjukhus hon egentligen ligger på.
Han bor hos någon han nämner namnet på och vi frågar vem det är. Han vet inte .
I ett skjul nere på flodbanken bor han i alla fall . Den man som han bor med ägnar oss inte en blick när vi kommer.
När vi frågar hur länge sedan det var pojken åt så vet han inte. Han är en tunn gänglig yngling vars liv är präglat i hans ögon.
Han är en utav dem som brukar stå vid elden för att få en bit bröd utav bröllopsgästerna.
Tack vare snälla givare här i Sverige så kunde vi installera en dator i huset där han bodde. Nu är han inte ute på gatan varje kväll utan leker med sin dator på kvällarna i stället.
Gång på gång så frågar vi oss själva hur det skall gå för dessa stackars arma barn?
Frågan kan inte besvaras , ingen vet.
Vad vi vet är att många utav Pskovs gatubarn har fått varma strumpor, jackor, och skor.
Att de i oss har funnit vänner för livet och att "dja dja John " kommer tillbaka.
Vi har tillförlitliga vänner i Pskov som följer upp barnen och ser till att de får beskydd.
Vi kan inte finnas till för alla, om ni bara visste vad vi önskar att vi kunde det. Därför bär vi prästens ord med oss " Varje gång du ser ljuset "....
Och man måste verkligen ta vara på de tillfällen då vi ser detta ljus tändas i ögonen
Psalmen kommer tillbaka i mig gång på gång "Bred dina vida vingar,. O Jesus över mig"
Vi ber verkligen att Gud skall komma med sina vida vingar och ge av Sin kraft till barnen på gatan.
Vi har tagit med Prijut barnen till basaren, grupp efter grupp. Flickorna var saliga när de för 50 rubel var fick välja någonting att ta med sig hem.
Vissa hade svårare att välja än andra. Men de flesta valde nagellack En annan valde en arm länk där det stod "LOVE" inristat och jag tror verkligen att det var vad barnen kände den där kalla januari dagen i Pskov. "kärlek" jag vet inte hur många gånger vi har sagt till varandra " Jag älskar dig" ja tebe ljublu.
Flickorna var en dröm att ha med sig, vi hade aldrig några som helst problem med dem. Basarbesöket slutade på ett barncafé med tårta och saft.
Veckan efter var det pojkarnas tur. Killarna valde att slå ihop sina rubel med varandra och köpa ett TV-spel.
Jag skall medge att det var lite pirrigt att ta ett så stort ansvar som det egentligen är.
Men den största nervositeten låg mer i hur omgivningen skulle reagera när man kommer med ett gäng barnhemsbarn.
Det är svårt att ta fram någonting i ljuset som alla gör sitt bästa för att dölja.
Att vara barnhemsbarn eller gatubarn är någonting som inte är "rumsrent" i Ryssland.
Ingen frågar efter dig, ingen vet vad du heter och ingen bryr sig om hur du har det.
Alla är måna om att komma hem och stänga ute alla problem efter en dags arbete. Vilket vi helt och hållet har förståelse för.
Ingen orkar att bry sig, varken för det ena eller andra.
Vodkafabrikens blinkade julgran känns som ett hån i den kalla natten.
Här inne tillverkas den dryck som för många i Ryssland har blivit ett rent helvete. VODKA äkta rysk VODKA.
Neonskyltarna blinkar sitt ihärdiga "Gott Nytt 2002" "Snovij Godom 2002"ljus, tomtar och renar lyser upp den mörka natten.
Jag längtar hem......
Hem till trygga Sverige, hem till församlingen och kyrkan där man tar hand och värnar om varandra.
Hem till stillhet och ro.
" Bred Dina vida vingar, o Jesus över mig"....
Dagar övergår i veckor och till sist månader. Den ena dagen är den andra lik. Alla möten som tär och sliter på mig mentalt avlöser varandra. Stämplar, dokument, certifikat.. Stämplar igen och självklart tar stämpeln slut. Beställer en ny och får den på ett par dagar. Stämpel är livsviktigt i Ryssland. SMACK!! På med stämpeln och genast får dokumenten en annan betydelse.
En annan Lovsång som jag också går och nynnar på är "Endast av nåd får vi komma, endast Din nåd ger oss liv, Ej genom nått vi kan göra, endast Din nåd ger oss liv. In i din kärlek Du kallar, drar oss till Dig. Och på Din nåd vill vi svara: Herre vi kommer nu.
När allt har känts mörkt och jobbigt har vi tagit fram Lovsångspärmen och låtsats att vi har varit i Kummelby kyrka.
Två stora ljuspaket från IKEA har förgyllt tillvaron i vårt kök. Det fanns inte en enda dag då det inte brann ett ljus på vårt köksbord.
Vi har suttit ett otalt gånger med barnen runt vårt bord och ätit, varje gång något barn har dukat bordet så är ljuset de sista som har kommit fram . Levande har lågan brunnit när barnen har varit hungriga. " Våra barn"
I allt det mörka har vi upplevt barnskratt och kärlek.
När " dja dja John" och Andrej har dragit i gång fotbollsmatcher, styrketräning, datorklasser ,biobesök och mycket annat har glädjen varit total.
Vad vi önskar att vi kunde dela alla de kort vi har tagit, med er, men Barnens hopp har blivit allt större, i dag är det många som deltar i det humanitära arbetet. Ni som har tillgång till Internet kan se många av våra bilder i Barnens hopps Dagbok adress www.barnenshopp.org/Diary.htm
Varje liten länk är otrolig viktig i det vi gör. Det känns orättvist att inte få dela korten med er. Varje enskild människa har sin viktiga funktion och tillsammans bildar vi Barnens hopp
När vi besökte spädbarnshemmet i Pechory så fick jag den uppfattningen att det var fler än någonsin utav barnen som hade grava handikapp.
Vanställda små ansikten som aldrig går att rätta till.
Det är alltid många barn i Pechory så även den här gången. Små, ensamma övergivna barn lämnade till en väldigt oviss framtid.
"Bred Dina vida vingar"..

Katja som hjälper Barnens hopp i Pskov håller just nu på att översätta informationen från FAS (Fetalt alkoholsyndrom) till Ryska.
Vi önskar kunna nå ut till ungdomar och speciellt kvinnor som detta berör.
Upplysningen att det är farligt att dricka alkohol under graviditeten är lika med noll i Ryssland. Det är därför siffrorna på FAS och FAE är så höga i öst.
Jag blev ombedd att hålla ett föredrag om Barnens hopp och om Sverige i en 6.e klass i Pskov.
Lite nervös var jag efter som det också handlade om Sverige. Flera dagar innan undrade jag för mig själv vilka frågor jag skulle få.
En underbar klass på 25 stycken väntade på mig och Katja som skulle översätta.
Frågorna kom lite trevande " Vilka blommor har ni i Sverige"? "Vilka färger har ni på flaggan" o.s.v.
Diskussion blev flitigare och flitigare och till sist var det en pojke som sa det rätt ut "När skall du berätta om gatubarnen"?
Och så kom vi in där jag allra helst ville vara.
Jag frågade klassen hur många utav dem visste om något gatubarn, Tveksamt var det några som räckte upp handen.
Många visste inte ens vad det innebar att vara gatubarn. När vi hade talat om det ett tag och frågor hade haglat över klassrummet så började eleverna räcka upp handen. "När jag blir stor skall jag hjälpa fattiga" När jag blir stor skall jag hjälpa barnen på gatan" När jag blir stor skall jag lära dem att spela fiol" o.s.v.
Många valde ett yrke för sitt vuxna liv som har samband med att hjälpa människor
Efter en härlig stund med klass 6 gick Katja och jag hem, och hela vägen hem sa vi till varandra " Kanske det finns ett hopp i alla fall"
När vi besöker tullen och ser våra laster stå där, det är kanske först då man förstår vilket enormt arbete som ligger bakom
Om inte Barnens hopps packpersonal hade funnits i Häggvik, Runhällen och Rotebro, då kan jag bara tala om att dessa barn som vi har hjälp i år fortfarande hade gått med sommarjackor, slitna skor eller kanske inte haft någotdera .
Det är packpersonalen och givarna som är fundamentet i hela Barnens hopp, tillsammans med styrelsen vet jag att de har haft ett tufft jobb sedan ca 1 år tillbaka.
Jag har gjort mitt yttersta för att hålla alla uppdaterade från Ryssland, men inser att det är ett omöjligt arbete.
Ibland så kan man inte klä situationer i ord och det här är en sådan situation
När man befinner sig mitt uppe i fattigdomen så är det så lätt att vilja göra mer än vad man egentligen förmår.
Väl hemma i Sverige inser vi att vi har gjort allt och lite till
"När du ser ljuset tändas........"
många gånger har vi sett detta ljus och det skall få fortsätta att brinna genom Katja och Andrej som alltid befinner sig i Pskov.

TACK!
Sollentunahem för ert generösa engagemang i Barnens hopp, tack vare er har vi fått större lokaler i fd Kjellmans livs i Häggvik. Ni är med och sponsrar transporten varje år. Det finns inte en enda människa som jag talar med som inte nämner Sollentunahem i samband med Barnens hopp. Det allra största Tacket kommer från barn och fattiga familjer i Pskov regionen.
Ni är en utav dem som hjälper oss att tända det här ljuset
Sollentunahem Ni är ett föredöme!
TACK!
Alla skolor, privatpersoner, kyrkor och företag för er medverkan. Vi håller tillsammans på att bygga broar, ett meningsfullt och ansvarsfullt arbete som angår oss alla.
"Leksakscity, Tyska kyrkan, Stiftelsen Kristinas Fond, Kungliga Slottsfonden,
Bloms blommor Sollentuna, Silverdals blommor Sollentuna, Stens Ica,
ICA Matcentrum, Coop Forum Sollentuna, Taxi Stockholm, Frigolite design, Werner & Werner, Skoglunds Djur o Natur Ekerö, XL-Second hand butik i Stockholm,
Da Capo second hand i Häggvik, Larssons Frukt & Grönsaker i Södertälje,
Aksoy's Bilservice i Södertälje, Amorina Blommor, Sollentuna Blommor, "Änglagård" i Örebro, Astrid Lindgren med förlag,
FFRA (föreningen för Ryska adoptivbarn), Sollentuna Församling, Vivo Stinsen, Stens ICA, Sollentuna gospel, Buena Vista Film,
OK Helenelund, Monica Törnqvist med kör.
TACK!
Katja, Andrej och era familjer i Pskov Ryssland. Vi har arbetat sida vid sida i ur och skur, i glädje och förtvivlan. Era föräldrar har hjälpt oss i svåra och besvärliga situationer. Vi känner oss så priviligerade och rika att vi har fått möjlighet att lära känna er.
Ni hjälper oss att inte förlora hoppet och tilltron på det vi gör. Alltid finns ni tillhands. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det har varit. Vi har blivit ett sammansvetsat gäng som alla har samma mål .Barnen.
Vi älskar er.
TACK!
Gita och Staffan våra präster i Kummelby kyrka som hjälper oss, att sakta men säkert komma tillbaka mentalt.
Bred Dina vida vingar, O Jesus över mig, och låt mig stilla vila, i ve och väl hos Dig.

Sollentuna den 12 mars 2002
Agneta Bergström
Barnens hopp
Häggviksvägen 25
191 50 Sollentuna