Krönika av: Dr Mona Lundh/Trafficking



Krönika skriven av : Dr Mona Lundh för Bärgslagsbladet i Köping


När vi i Unga Liv kom i kontakt med trafficking första gången hade vi inget ord för fenomenet, vi kallade det för slavhandel och traffickers för slavhandlare.
Flickor och pojkar fördes från sina hemländer ut i Europa där de såldes till högstbjudande.
Ju yngre offret är desto mer pengar stoppar slavhandlaren i sin ficka. Många ungdomar gav sig själva iväg, lockade av fagra löften om välbetalda arbeten, de fastnade lätt i traffickers garn.
Föräldrar sålde sina barn efter ”garantier” att barnen skulle få det bättre hos rika familjer.
Flickor och pojkar som lyckades fly berättade om det nattsvarta mörker som mötte dem som slavar. De fråntogs pass, kläder, identitet och värdighet. De som sålts av sina föräldrar vågade oftast inte ens längta hem. I det nya landet kunde de inte språket, var rädda för allt och alla. De skrämdes för polisen och vågade inte söka skydd om de lyckades fly.
Rädda för sina traffickers som ofta misshandlat dem och våldtagit dem.
Många såg andra offer bli skadade eller avrättade i ”förebyggande” syfte.
Kunderna kunde vara våldsamma. En del orkade inte leva med skammen och rädslan utan tog sina liv.
Vilka blir traffickers, slavhandlare? Kunde det vara du eller jag?

På fängelser har jag träffat dömda, både kvinnor och män, som det var svårt att tro att de kunnat handla så mot andra människor. Personer som själva hade barn och som var beredda att mörda om deras lagvigda eller barn blev utsatta för trafficking.
Visst svarar vi omedelbart ett nej på frågan om vi själva kan bli slavhandlare.
Tänk efter. Du får veta att grannens flicka kan få ett välbetalt arbete utomlands.
Om du bara kan locka henne till en bil parkerad litet längre bort i en gränd så får du pengar som räcker till mat till din familj i flera månader. Då behöver du och de dina inte svälta.

Vad väljer du? Att rädda dig själv, dina barn och kanske även fler anhöriga?

Hur lätt kan man inte intala sig att man gör flickan en tjänst, att det är bra för henne att få ett bra jobb.
Själv har du inte kunnat betala din hyra på många månader, du har inte mat till dig själv eller familjen, det är kallt inomhus och du har inget att elda med.
De flesta traffickers vi mött har sett sig själva som ”välgörare”. Alla traffickers är inte fattiga men jag ville beskriva hur lätt det kan vara att fastna i något som man kan intala sig vara acceptabelt.
Tyvärr är trafficking är inte dåtid, det händer här och nu, inget land undkommer detta fenomen och det ökar i omfattning. Fattigdomen är utbredd i många länder och så länge den finns kommer vi inte få se trafficking minska. I Sverige finns också ungdomar som befinner sig i denna förtvivlade situation, som inte ser någon utväg.
Och det är svenskar som de tvingas betjäna, människor som ser ut som du och jag och som borde tänka som du och jag.

Vad göra? Hur få stopp på trafficking? Hur minskar vi fattigdomen i världen?

När det är fattigt tycks levnadsregeln, att vi ska handla mot andra som vi själva vill bli behandlade, sättas ur spel.