Sök   Kontakt

Så länge små barn tillåts att lida......

Så länge små barn tillåts att lida finns det ingen kärlek i världen I
Isadora Duncan



The forgotten corner ( Det bortglömda hörnet)

Kallas området där Reni ligger, i folkmun. Det var bortglömt under Sovjet ockupationen och nu även bortglömt av Ukraina själva.

Det är oerhört fattigt i den här delen av Ukraina. I Reni består 60 procent av befolkningen av Moldavier, Rumäner, Bulgarer etc.
Det är svårt att få jobb, det finns ingen Prijut, sluss för barn som behöver omhändertas av myndigheterna, inget barnhem, inga resurser alls.
Det närmsta Prijuten är i Odessa och dit är det ca 30 mil.

Många barn far väldigt illa i Reni och de sju byar som ligger i anslutning till staden.
Familjer har inte mat att sätta på bordet, barnen har mycket sjukdomar, en del vet man inte ens vad det är. Många har inga dokument, alltså existerar de inte i myndigheternas ögon.
Att skaffa dokument är också väldigt svårt.

I den här reseberättelsen ska vi följa två av dessa familjer.

Jag har varit i Reni i nästan två månader. Huvudsyftet med resan var att inköpa ett hus som vi kunde göra om till en Prijut (sluss)

Efter mycket letande så hittade vi då äntligen ”vårt” hus.
Vi äger det nu och snart kommer vi att kunna ta hand om barn som behöver en tillfällig bostad, behöver rehabiliteras etc.
De första barnen kommer den 20 februari. Då även resursläraren Svetlana Nikolajevna tillträder sin plats

Huset är väldigt fint och det är inte mycket som behöver göras förutom att dra upp en trappa på övervåningen och göra tre rum och ett familjerum där uppe.
Det tar ca 3 veckor att få det klart. Undervåningen har ett stort bondkök,
Undervåningen är renoverad. Badrummet är helkaklat med vackert kakel.
Badkar, dusch finns.

Barnens hopps sponsorer (Reseindustrins Barnfond) var nere för att godkänna köpet.
Vi hade -10 grader kallt och snöstorm när de kom.
Ordförande Göran Linder och en vän till honom Håkan Kjellander flög till Bukarest och hyrde en bil som de skulle köra upp till gränsen Galati.
Resan tar ca 3 timmar med bil. Jag och Ruslan skulle stå på den Ukrainska sidan och möta dem (från Reni till Galati är det ca 6 km)
Ruslan jag och Tatiana kom till gränsen vid 7 tiden på kvällen, det snöade och var minus 13 grader.
Det blev tvärstopp. Tatiana fick inte åka över gränsen överhuvudtaget eftersom hon inte hade internationellt pass. Ukrainarna har två pass, ett för inrikes och ett för utrikes.
Jag fick inte heller komma över eftersom jag inte hade migrationskortet med mig.
Det var bara att vända och åka hem igen. Jag hämtade mitt migrationskort och Tatiana släppte vi av så hon kunde invänta Christina (Barnens hopps ordförande) som hade landat i Odessa på eftermiddagen och som nu var på väg i en mashrutka (minibuss taxi) från Odessa. Det var jättehalt på vägarna och det tog längre tid än normalt.
Ingen i Reni ville att Christina skulle åka själv med mashrutkan så Tatianas man Sergej som också jobbar i ett av Gatubarnsteamen åkte till Odessa med buss för att hämta henne.

Väl vid gränsen till Galati igen fick jag kontakt via mobilen med Göran Linder.
Han berättade att de inte fick ta in hyrbilen i Ukraina och att Rumänerna vägrade honom och Håkan att gå över gränsen. Dessutom trodde Göran och Håkan att Rumänien (Galati) gränsade till Ukraina, vilket det inte gör, det gränsar till Moldavien,
Så först ska de in i Moldavien sedan till Ukraina.
Förvirring uppstod så klart. Ruslan och jag fick inte ta in bilen i Moldova heller, vi hade inte dokument som fodrades för det.
Men mycket vädjan övertalning och tills sist mutning kunde i alla fall Ruslan och jag ta oss in.
Det tog lång tid innan vi såg Göran och Håkan. En Rumänsk vakt kom fram till oss sa att de inte ens kunde ställa bilen där de hade gjort, de fick köra någon annanstans och ställa bilen men vid gränsen fick de inte stå. Men det var ju inte det största problemet, problemet var ju att de inte fick promenera över gränsen.
Det blev vilda diskussioner. På den Rumänska sidan försökte Göran o Håkan att köpa sig fria, men vakterna lät sig absolut inte mutas, det var tvärkört.
Jag försökte med:
– men herregud vi är ju nästan alla EU medborgare, det är bara Ruslan som inte är det. Snälla! Ni kan väl hjälpa oss nu?
– Nää du! just därför att vi tillhör EU nu så är det ännu viktigare att vi följer lagar och förordningar.
– Jamen du ser ju ut att vara en förnuftig kille, det kan ju inte innebära någon fara om de promenerar över gränsen.
– NEJ, har jag ju sagt, det kommer inte på frågan.
– Jamen de har ju redan blivit lovade från din kollega att de ska få gå över gränsen.
– Det är jag som är chef och jag bryr mig inte om vad min kollega säger, jag har ansvaret och svaret är NEJ.
– Nu börjar jag snart att gråta, sa jag. Då blev han mycket mjukare och försökte förklara att han kommer att få skit från sin chef om han skulle göra något dylikt.
- Jamen snälla du, det här är så viktigt för Ukrainas fattiga barn.
Du gör verkligen en insats om du låter oss ta med dem i bilen.
Efter långa diskussioner säger han då de förlösande orden
– Jag har aldrig talat med er, jag har aldrig sett er, jag har aldrig lovat någonting förstår du det?
– Ja det gör jag och du är faktiskt BÄST.
– Det vet jag väl! svarande han med en andedräkt som luktade massor av sprit.

Efter flera timmar innan vi kunde förenas, då hade vakten gett sitt tysta medgivande.
Men så kom då äntligen Göran och Håkan och vi kunde krypandes köra tillbaka till Ukraina. Där tog det tvärstopp igen. Ruslans däck på bilen var dåliga och vi kom ingenstans med bilen.
Det slutade med att Göran och Håkan fick skjuta bilen en längre sträcka så att vi skulle kunna komma vidare. Welcome to Ukraine!


En av familjerna vi följer är sjubarnsmamman som bor i en liten by utanför Reni.
Hon kommer från Moldavien, har inga dokument och finns inte i systemet.

Vi kommer dit en kall och blåsig dag. Snön ligger i stora driver på marken.

I ett hus som mest ser ut som ett skal bor hon med sina sju barn.
Det minsta är ca 3 år och den äldsta 12 år.
I ett rum och ett litet kök försöker de överleva morgondagen. Där fönstren ska sitta hänger det skynken. Det är svinkallt i huset. Barnens hopp har nått fram med kläder, leksaker ,skor till familjen redan tidigare.
Utanför på marken står det en gammal TV som säkert har 20 år på nacken.
Den är sönder och barnen kan inte titta på ”Multik” ungefär som Bolibompa i Sverige.
Deras dagar är enformiga, de lever i en oerhörd tristess.
Trots misären så tittar mamman med varma kärleksfulla ögon på sina barn.
Hon är en bra mamma som verkligen försöker att göra allt hon kan för barnen.

Alla barnen har stora sår i ansiktet och på övriga kroppen. Vi tror att det är skörbjugg. När vi kommer dit står hon och steker den sista potatisen som hon hade.
Hon blir naturligtvis överlycklig över de varor vi hade med oss, mjöl, socker, te, salt, olja potatis och mycket annat.

Jag frågar henne vad hon mer skulle behöva ha och hon säger att det gör henne ont att inte barnen ens kan titta på Multik.
Vi bestämmer på stående fot att vi ska köpa en TV till barnen.

I den iskalla vinden och kylan hänger det tvättliner där hon har hängt barnens kläder. Lång ifrån rena. Vattnet såg ut som en enda sörja i baljan.
Fyra sängar finns i rummet, där ska alla få plats. Åtta personer.

Hon gråter inte men ser helt slut ut. Vi lovar henne att vi ska fortsätta hjälpa med kläder, mat och även försöka se till att jobbet med dokumenten tar fart.

Vi besöker henne flera gånger och varje gång köper vi med oss flera bärkassar med mat till barnen.
Våra sponsorer från Reseindustrins Barnfond beslutar också att de ska stå för läkarkostnaderna. Barnen måste få läkarvård när det gäller alla sår som de har.

Vi köper en TV och åker ut med till barnen. TV antennen sätts upp i ett gammalt träd, men bilden blir inget bra. Vi får tag i en TV kille i byn som hjälper oss.
Och idag kan barnen se på TV varje dag. Ett avbräck i den annars så trista miljön de bor i.

Dagen innan Nyårsafton var vi där igen. Vi hade köpte godis i små pappershus till varje barn. Samt mat och vitaminer. Ute är det minus 10 grader och snön vräker ner.

Många familjer har det så här i Reni med omnejd. Sociala har fått in de senaste tre månaderna 89 familjer som har det lika fattigt och som behöver ha omedelbar hjälp.
En hjälp som de inte kan få från sociala eftersom det saknas pengar.

Barnens hopp delar ut humanitära hjälpen i alla sju byarna runt Reni.

Ett par dagar innan jag reset hem i slutet av januari fick jag reda på att sjubarns mamman hade långt framskriden livmoderscancer. Läkarna säger att hon inte kommer att överleva utan operation.
Barnen har inga anhöriga eller vänner som kan ta hand om dem ifall någonting händer mamman.
Vi bekostar naturligtvis operationen men inga garantier finns att det ordnar sig ändå.
De här sju barnen måste i så fall tas omhand. Novy Dom är till för sådana barn.

Den andra familjen är missbrukare av alkohol. Mamman alkoholist, mormor mentala störningar, pappan ett öga och dricker periodvis.
Deras hus som ligger i Reni är än värre än sjubarns mammas.
Det är stora hål i taket, man ser himlen när man står inne.
Inga fönster, bara skynken, stora hål i golvet, man får akta sig när man går i mörkret så att man inte faller igenom. Det är en hemsk syn och lukt som slår emot en.
Ludmilla Kordun (President för Barn och invaliders rättigheter och som sitter i Verkohvna Rada (regeringen) som var med vid ett besökt hos familjen får bara fram några konstiga läten från strupen. Ingen av oss vågar se på den andra. Barnen 5 och 8 år sitter uppkrupna i fönsterkarmen, deras hår är tovigt och lössen krälar i håret på dem. Smutsiga och snoriga med massor av sår i ansikten sitter de med tomma blickar.
Jag sträcker fram min hand för att förmedla att jag är en vän, men de vågar inte ta den. Jag fortsätter att locka med mina händer utsträckta, frågar hur de mår, vad de heter, säger att jag är en vän
De drar sig ännu längre in i mörkret. Jag sitter på huk och det känns som om jag lockar på ett vilt djur.
Mamman står bakom, starkt påverkad och skriker att hon älskar sina barn.
Jag ser att hon är gravid igen. Vi försäkrar henne om att inte barnen inte ska tas just nu. Men sociala har varit där fyra gånger tidigare och detta är den sista chansen för henne.
Vi bestämmer tillsammans med sociala att dagen efter ska hon ta barnen till sjukhus för desinfektion och avlusning, sedan ska barnen gå på dagis.
Hon skriker och storgråter, Mamman är fruktansvärt smutsig och det luktar om hela henne.

Oksana på sociala säger att nu måste de ske och att hon inte kan få några fler chanser.
Det finns ingen värme i huset, Kolen är slut, lyset är avstängt, det finns ingen mat.
Jag tar lysräkningen och betalar den på banken dagen efter. Gatubarnsteamen vandrar förbi huset på kvällarna och rapporterar om det finns lyse eller inte.

Vi får stöta på elbolaget en gång för att få fart på lyset.

Familjen kommer inte till sjukhuset som vi hade avtalat. Barnens sitter i fönsterkramen hela dagarna. Mamman lämnar dem och är ute på stan och super.
Pappan lika så.
Men i Reni mal processen sakta sakta. I Sverige hade vi tagit barnen för länge sedan men det finns ju ingenstans att ta dem i Reni.
Dessutom måste domstolen avgöra först om mamman o pappan ska fråntas vårdnaden.

Vi besöker familjen flera gånger. Varje gång skriker hon och drar i min kappa. ”Jag älskar mina barn, Jag älskar mina barn, ta dem inte ta dem inte”
-Vika! Säger jag och skakar mig loss från henne. Gör dina barn en tjänst, låt dem självmant få komma till oss, du måste ordna upp ditt liv.
Pappan försöker också övertyga henne om att det är bäst så.

Tillsammans med sociala så kommer vi att ta barnen så snart vi bara kan.
Flickorna ser ut som skrämda djur som bara kryper ihop för att ta skydd.
Vid mina besök fortsätter jag att locka och sträcker ut min hand igen.
Det tar många gånger innan de vågar vidröra mig. Men min mobiltelefon blir räddningen. Jag har en liten sovande björn som bakgrund och den blev väldigt intressant för flickorna. Den lilla flickan satt till sist i knäet.
När jag sitter i bilen på väg hem tycker jag att det kliar på hela kroppen. I duschen hemma skrubbar jag mig så att skinnet är alldeles rött.

Vi har inte fotograferat hos den här familjen, ingen har förmågan att ta upp sin kamera eller ens fråga i fall vi kan ta ett foto. Förhållandena är så hemska att man tappar andan och varje gång jag går ut från huset känner jag mig bara tom. Hur kan människor ha det så här i dag? Frågar jag mig själv.

Jag hade en siffra på 1 Milj hemlösa fattiga barn i Ukraina idag 2008.
Den siffran bekräftade Ludmilla Kordun under sitt möte i Reni.
Man har då räknat med alla barnhemsbarnen i Ukraina också.
Ett barnhem är inget hem för barn.

Siffran är skrämmande och man vill inte tro att den är sann, men tyvärr så är den nog det. Bara i Reni finns det tusentals och åter tusentals.

Gatubarnen skiljer sig lite från de Gatubarn som finns i tex Kiev. Gatubarnen i Reni finns vintertid bakom stängda dörrar. Men vad bra tänker kanske läsarna, tak över huvudet och inne i värmen. Ja om det vore så bra ändå. Där misären råder (vilket det gör för nästan alla i Reni och de sju byarna) finns det ingen värme inne, det finns inga fönster, mat etc. Det som flödar och det som det finns gott om är brännvin.
Misshandel av barn är jättehög i Reni. Man slår sina barn sönder o samman i ruset av alkoholen.
Det är svårare att få kontakt med barn och ungdomar när de finns bakom den där stängda dörren.
Den yngsta pojken jag träffade var 8 år och alkoholist. Han kommer till sociala för att få kläder av Barnens hopp. Sociala vet att han bor ensam i mormors hus (som dog för 1 år sedan) men ingenting görs.

Vi har nu CTC telefonen i gång, dit ringer barnen.
Det börjar att ringa efter 15.00 på dagarna, så håller det på fram till 24.00 då det lugnar sig lite under natten igen. Gatubarnsteamen får ta emot och se mycket elände på gatan. Man är ju ute där så länge som möjligt.

Vi har fyra anställda i teamen. Två och två vandrar de varje kväll o natt.
De arbetar i 2-dagars pass. Med sina färgstarka jackor med reflexer vandrar de på Renis mörklagda gator.

De följer med barn och ungdomar till sjukhuset, de tröstar, pratar och erbjuder hjälp, de lämnar sina visitkort med telefonnummer på.
De försäkrar barnen om att de kommer att vara där varje dag, alla dagar i veckan.

Det var svårt för Gatubarnsteamen när vi startade detta projekt.
Folk stannade på gatan och undrade vilka de var, Bilar saktade in och åkte sedan tillbaka för att ta sig en extra titt. Barnen var rädda, det gick rykten om att Gatubarnsteamen var de som fångade in barn och sålde dem.

Nu har vi varit på TV, i tidningar, vi har varit i skolor och delat ut flygblad.
Vi har haft långa möten med polis och myndigheter. Polisen har gett oss ett akutnummer dit teamen kan vända sig.
Teamen är utrustade med alarm, tårspray och en elpistol.
Allt är godkänt av högsta polischefen.

Det har funnit tillbud. En kväll när Vova och Oleg vandrade på gatan kom det en väldigt berusad man fram. Han frågade om de arbetade för polisen. Oleg berättade att de arbetar med utsatta barn.
Den fulla personen skulle ta Olegs jacka, men när Oleg vägrade ta av sig den så hände allt väldigt fort. Han blev skallad och hela nästan blev bruten på honom.
Han svullnade upp i hela ansikten och vi körde honom direkt till sjukhuset där röntgen apparaten självklart inte fungerade.
Nästa besök var polisen. De skulle inte ta emot vår anmälan, tyckte att vi fick skylla oss själv. Men De tog vår anmälan och lovade att de skulle försöka få tag i personen som Oleg beskrev.

Dagen efter fungerade röntgen och det vi misstänkte blev bekräftat. Olegs näsa var helt bruten.

Nu vet alla vilka Gatubarnsteamen är. De har varit i alla Renis 6 skolor. Klass för klass har de besökt. I sina jackor och med sina flygblad.

Till sommaren kommer det en journalist och en fotograf från en av våra största kvällstidningar och gör ett reportage om dem.
De ska följa teamen i sitt arbete på gatorna.

I sommar drar också fotbollskupperna i gång med teamen. Vi kommer att engagera barn och ungdomar i olika sporter och göra turneringar.
Gatubarnen har också framfört en önskan att få reparera cyklar som är sönder.

Barnen som ringer till CTC är av alla kategorier, de flesta samtalen handlar om misshandel, sex och droger.
I början ringde ingen alla, det var dödstyst i en vecka, sedan bytte det karaktär, man började ringa men så fort Tatiana svarade så lade man på luren, veckan efter handlade alla samtalen att man hade kommit fel. Sedan lossnade det och idag är det många barn som ringer till CTC. Många säger också ”Ni stänger väl inte telefonen” Det händer också att vuxna ringer och vädjar om hjälp. Men vi håller hårt på att detta är barnen telefon.

Att köpa hus i Ukraina är ingen enkel sak, Speciellt om man är utlänning.
Men till slut gick det i alla fall bra.

Mitt pass skulle översättas till ryska, trots att det står på engelska och franska i passet, men myndigheterna hetsade upp sig på att det stod ett enda ord på svenska i passet och det var ”Polismyndigheten”

Ingen i Reni kunde översätta passet så vi fick åka till Odessa. Klockan 4 på natten kom chauffören och hämtade oss. Vägen till Odessa tar 5 timmarna med bil. I tät dimma, sikten var en halv meter kröp vi fram ti långa sträckor, Jag var livrädd.
Äntligen framme i Odessa fick vi reda på att ingen i hela Odessa kunde översätta mitt pass, jag måste åka till Kiev sa man. Aldrig i livet tänkte jag, det ligger ju 60 mil från Odessa.
Jag ringde alla kontakter jag hade men ingen kunde i det läget hjälpa mig.
Hade Notarius bestämt att det skulle översättas till ryska så var det bara så.

Till slut fick vi tag i en översättningsbyrå som kunde åta sig att skicka det till Kiev och att jag skulle kunna ha det tillbaka om två dagar, betydde alltså att om två dagar måste jag åka denna fruktansvärt jobbiga väg igen med en skraltig bil från Reni till Odessa, men jag hade inget val, det vara bara att göra så om det skulle bli ett husköp.

Två dagar senare kröp vi fram igen mitt i natten. Reni ligger sankt och det är vanligt att det är dimma i trakten. Väl framme i Odessa när vi hade fått passen upptäckte jag att det var felöversatt, man hade skrivit fel födelsedatum på översättningen.
Det viktigaste av allt egentligen.

Vi hade vilda diskussioner med översättningsfirman och sa till dem att det är ju faktiskt inte jag som har skapat detta problem. Timmar gick och efter att ha sprungit från det ena stället till det andra hjälpte så översättningsfirman oss till slut. Översättaren i Odessa översatte passet till engelska och åkte i sin egen bil till Notarius med passet.
Vi var tvingade att åka till en annan distans först men mötte upp henne senare.
Nu hade vi ännu mindre tid på oss eftersom Notarius skulle snart stänga för dagen.

Sent på eftermiddagen kunde vi så äntligen börja vår 5 eller 6 timmars färd hem till Reni igen. Lysena på bilen krånglade, punktering inne i Moldavien, åkte fast för polisen för att föraren inte hade säkerhetsbälte (vilken de alltid struntar i normalt men behövde säkert pengar till kvällsfika) vi fick böta 8 kronor och så kunde vi fortsätta igen.
Det ösregnade och sikten var urdålig.
Lysena måste fixas så vi åkte in till Milas bror (Mila förra ägaren till huset vi köpte) som bor i en liten by 10 mil utanför Odessa.
Där hamnade vi i lera och körde fast. Våra skor vägde säkert 10 kg extra eftersom vi måste kliva ut i gyttjan.
Trötta och smutsiga kunde vi senare på kvällen fortsätta hem till Reni.

Jag vet inte hur många gånger vi har varit hos Notarius och hos advokater.
Tatiana som sköter vår CTC telefon var tvungen att ha en fullmakt från mig eftersom marken ska privatiseras. Notarius säger att vi ska ge BTI…. Kopior på husköpet stämplad och signerat av honom. Vi sitter timmar hos Notarius för att få det stämplat.
Jag tar självklart med mig originalet till Sverige. Vilket var ett misstag.
Tatiana var tvungen att ha originalet och BTI vägrade att hjälpa till.

Det är helt uteslutet att skicka ett originalavtal på posten till Ukraina, inte ens med rekommenderad post.
Jag fick skicka det med diplomatpost till Svenska ambassaden i Kiev, sedan skicka en av de våra från Kiev i nästan 100 mil med buss för att överlämna originalet till Tatiana.

Fullmakten skulle en Notarius i Izmail skriva. Den första vi kommer till säger att vi måste ha en översättare med diplom som översätter allt vad Notarius säger till mig.
Vi ringde Interclub i Izmail, de kunde inte få fram en engelsk tolk. Vi vädjade att hon skulle skriva ut fullmakten i alla fall, men hon vägrade styvnackat.
Tiden var knapp och vi skulle åka hem till Sverige dagen efter.
Då kom vi på den geniala idén att gå till en annan Notarius och säga att jag talar flytande ryska.
Sagt och gjort vi stämplat in hos en annan Notarius och hon frågar direkt om jag talar ryska, jag svarar ”Ja självklart” okey säger hon då skriver jag ut fullmakten och så får ni komma tillbaka om en halvtimme.

Snacka om nervöst. Först hade vi ljugit och sedan skulle hon läsa upp fullmakten för mig Jag var övertygad om att hon skulle komma på oss.
Fullmakten lästes upp och jag var så nervös så jag fattade bara när hon sa Camorova 8 som är Novy Doms adress. Men jag nickade där jag tror att jag skulle nicka och det hela blev väldigt trovärdigt.
Notarius sa ” En svenska som köper ett hus i Rena VARFÖR!? VARFÖR inte i Odessa eller i Izmail?
Jag vågade inte ens svara ” Jag vet inte” på ryska med risk för att bli avslöjad. Jag log istället.
Utanför kunde vi se vår chaufför Valera stå och göra tummen upp. Livrädd att Notarius skulle se det skyndade vi ut.

Ute i bilen låg vi dubbelvikta av skratt och fattade inte riktigt att vi hade klarat av det.

Det kan gå dagar och veckor bara för att uträtta en enda liten sak i Ukraina.
Allt är fruktansvärt komplicerat och rörigt.

Notarius i Reni (det finns bara två en statlig och en privat, vi hade den privata) betedde sig som ett svin rent ut sagt. Han har skällt behandlat oss som mindre vetande, varit spydig och rent av sagt elak.
Han har makten och vi ska enbart hålla tyst. Enda dagen säger han att vi måste ha en tolk med Diplom, nästa dag när vi har fixat det och har tolken med oss får hon världens utskällning för att hon är där, hon ska inte komma dit förens han kallar på henne.

Han satt och skröt med att han kunde engelska, att han hade massor av erfarenhet av flottan och att han hade jobbat många år i tullen, Jamen det märktes ju att han hade jobbat i tullen för där finns det inte en människa som beter sig normalt enligt mig.

Nu förstår jag ju mer ryska än vad jag själv talar. Vid ett tillfälle säger han till tolken
-Fråga henne! fråga henne! hur länge de har haft demokrati i Sverige.
Han gjorde det med ett elakt uttryck.
Vad skönt det var att svara
– Du! Det har vi haft i över 200 år

Han bar sig verkligen åt som en underutvecklad människa som inte har en susning om hur man beter sig.
Ukrainarna själva är rädda och nervösa när en myndighetsperson behandlar dem så här. De står där med mössan i handen och vågar inte säga emot. Till skillnad från mig själv.

Han talade bara om hur sjuk han hade varit hur förkyld han var och hur jobbiga vi var. Vid ett tillfälle ringde han sin maffiakollega i Odessa och beklagade sig högljutt hur jobbig jag var och hur mycket problem de skulle få med mig om de inte gjorde som jag sa, att jag hade hotat med att ta kontakt med mina kontakter i Kiev etc.

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver träffa denna vidriga människa.
Föresten går det rykten om i Reni att han har köpt sin plats som Notarius vilket inte alls skulle förvåna mig.
Allt går att köpa i Ukraina, inkl ett körkort, det kostar inte alls mycket och du kan få det från en vecka till den andra.

Första månaden när jag var nere köpte jag mat i parti och minut till alla de fattiga familjer vi har kontakt med. För tiotusentals kronor har jag handlat matpaket.
Vi har sett till att ca 123 familjer har fått någon extra till jul och nyår.
Familjer som inte ens hade socker hemma. Tillsammans med varma kläder och skor kunde de också få en i förhållandevis bra jul.

Julfest anordnades för alla barnen. Vi tror att ca 100 barn har varit på julfesten. Vi har kokat hundraliters vis med soppa, delat ut bröd och julklappar. Varma jackor och skor. Vi fick låna administrationens stora sal i adminbyggnaden. Julgran och tomte, trollkarl och en clown var med under festen.

De övriga dagarna har vi kokat soppa och slagit upp i stora pumptermosar, Soppan har vi delat ut tillsammans med bröd för de barn som befinner sig på gatan.
En och annan vuxen har också fått varm soppa.

Det har varit kallt hela tiden mellan 12 minus till 5 minus. Snös har vräkt ner och inne har det varit svinkallt. Inga element i världen räcker för att hålla ett Ukrainskt hus varmt. Som tur är har vi ett jättebra värmesystem i Novy Dom.
Vi fick tillkalla läkare vid ett tillfälle som påstod att jag hade fått köldallergi (!?)
Vänster ansikte svullnade upp, jag hade rejält ont och blev förståss jätterädd att jag hade fått ansiktsförlamningen igen (som jag fick i augusti när jag var i Reni)

Hundar har legat ihjälfrusna på gatorna, hundkompisen har suttit bredvid sin döda kompis och försiktigt krafsat på kroppen. Det är svårt att se folk som inte bryr sig, de sparkar undan liken och går därifrån som om ingenting har hänt. De frågar hur gör ni i Sverige
– Vi ringer polisen som kommer, svarade jag. Då skrattar de gott och säger
- jaja det kan du ju inte mena i alla fall.

Ukraina behandlar inte sina djur på samma sätt som vi gör i Sverige. Det märks också tydligt på barnen som inte vet och kan behandla djuren på ett värdigt sätt. Jag har sätt hundar med söndersparkade ryggar, hundar som inte kan gå etc.
Jag har oerhört svårt att ta in det här och jag blir fruktansvärt ledsen varje gång.
Jag förespråkar om hur man ska behandla djur för döva öron.
-Du tillhör en annan mentalitet Agneta.
Ja tack Gode Gud för det i så fall.

De som jobbar i Novy Dom har strikta regler hur de ska behandla våra egna hundar (som ingick i köpet)
Mat två gånger om dagen, alltid tillgång till friskt vatten. Kärlek och omtanke.
De som inte följer dessa regler kan inte heller arbete kvar hos oss.

Jag vet och jag har sett tidigare hur viktigt det är med djur i barns tillvaro.
Vännernas hus i Piski är ett levande exempel på det.
Där ojade sig också Ukrainarna från början över Molli och Ami som fick vara inne.
Men hur skulle Molli och Ami kunna bo i en hundkoja ute , De ingår ju i teamen som arbetar med barnen.
Vännernas hus barn har växt upp med hundarna och har blivit deras bästa kompisar. Den dagen de lämnar Vännernas hus har de med sig en viktig sak i bagaget.
Att man behandlar djur med respekt.
Förhoppningsvis lär de i sin tur sina barn att göra detsamma.


Till våren startar vi upp projektet ” Håll Reni rent”
I dag ser Reni ut som en soptipp.
På vissa håll ser det ut som om träden är dekorerade med plastpåsar som sitter fastkilade i grenarna.
Alla Reniborna har kommentarer om detta, men ingen tar tag i problemet.
Vice borgmästare Ivan Stadikov har bett Barnens hopp att hjälpa till med två sopbilar till Reni. En omöjlighet, men vi kan engagera barn och ungdomar. Vi kommer att lägga upp projektet som en slags tävlig. Skolorna får utmana varandra, klasser likaså.

Soporna slängs ut från bilfönster eller direkt från ytterdörren. Vildhundar river sedan omkring soporna så det flyger all världens väg.
Även människor går runt och river i sophögarna.
Det kan finnas matrester eller något annat av värde som är slängt.

Tre små bebisar finns på det nedgångna sjukhuset i Reni. En 2 veckors gammal pojke, en 8 månaders flicka och den andra 5 månader. Alla är övergivna av sina alkoholiserade mödrar.
Barnen ligger på det dragiga kalla golvet på madrasser. Den ena flickan som är 8 månader gammal har aldrig gråtit. Hon gråter inte av smärta, hon gråter inte av hunger.
Hon bara ligger där dag ut och dag in.
Den lilla pojken på 2 veckor är hårt lindad men sover mest. Vi har köpt blöjor och välling gång på gång. Vi har blivit ombedda att ta barnen därifrån. Ingen vill ha dem. Sjukhuset kan inte ta hand om dem längre. De säger att de ska ut innan sommaren. Det finns ingen som är beredd att ta barnen till sig.
Vi hoppas att sociala får fram fosterfamiljer. Annars måste vi i Barnens hopp tänka en gång till och se vad det finns för möjligheter att ta barnen till oss.
Men dessa små barn har inga anhöriga och Novy Dom är inget barnhem. Men vi kan inte låta de här små barnen lida, självklart så måste vi hjälpa dem om så krävs.
Vi har tagit dit massor av barnkläder och jag kunde sätta på lilla Alexandria (8 mån) en rosa sparkdräkt i velour som någon snäll familj i Sverige har skänkt.

När jag vid ett tillfälle hade varit och besökt barnen så fick jag den eviga frågan igen:
- Men hur kan du tro på Gud Agneta när du ser sådant här.
Jag orkar inte längre svara på frågan utan säger bara.
– Jag tror på Gud och min tro är djupt förankrad. Men jag gör också klart för den som frågar att jag inte är intresserad av att diskutera frågan vidare. Det fanns en tid då jag med brinnande iver gav mig in i sådana diskussioner, men inte längre. Det leder i alla fall inte till något. Frågan finns ständigt kvar.
– Men hur kan du tro på Gud?

Ukrainarna är hårda mot sina barn. Många är misshandlade och svikna på det allra grövsta sättet.
Ukrainas barn får aldrig lära sig vad som är ja och vad som är nej, man lär inte sina barn vad som är rätt och vad som är fel.

Så hur ska vi kunna begära av barnen att de ska kunna uppföra sig. De vet faktiskt inte hur man gör.

Jag känner djupt för Ukrainas folk. Jag känner vrede för alla svikna löften de har fått, den rädsla de känner och den hopplöshet de förmedlar.

Det måste vända nu. Jag vet inte hur det ska gå annars. Jag trodde att jag hade sett det värsta när vi besökte några familjer i byarna runt om i Piski Ukraina.
Men jag hade fel.

Väl hemma i Sverige igen efter nästan två månader i Reni får jag tårar i ögonen när jag landar på Arlanda. Jag känner mig som en lodis när jag står och väntar på bagaget. Alla är så fint klädda, det blir ännu mer påtagligt med mina tjocka stövlar som fortfarande bär spår av leran som vi fastnade i. Jag är trött ända in i märgen efter 17 timmars resande. Jag drar ett djupt andetag när jag kommer ut från terminalen.
Jag känner tacksamhet att jag fick möjligheten att växa upp i Sverige att ha fått möjligheten att fostra Christopher min son här. En trygghet som är värt enormt mycket.
Allt ter sig plötsligt så enkelt.
Det är så mycket som vi i Sverige tar för givet.
Är vi törstiga sätter vi på vattenkranen och får iskallt rent vatten i glaset.
Vi äter när vi är hungriga, har garderober med varma kläder, en varm säng.
Det är en självklarhet för oss svenskar, men för många, många i Ukraina är det en lyx.

Jag hinner bara hem innanför dörren när telefonen ringer.
– Vi saknar dig!
– Jag saknar er också.


Sedan sätter jag mig ner för första gången på två månader och gråter.
Gråter över misären, gråter över det svikna folket som kämpar i motvind för att överleva. Gråter över alla de barn som far så fruktansvärt illa. Som skyggar tillbaka när man sträcker fram handen, livrädda för att återigen bli svikna eller slagna.
Gråter över folks uppgivenhet och hunger.
Förbannar det Ukrainska systemet, förbannar makthavarna och tänker att som straff för att de inte hjälper sitt eget folk, skulle man skicka ner dem en vecka till Reni.
”The forgotten corner” ” Det bortglömda hörnet”

Javisst är det så.


Stockholm 12 februari.

Agneta Bergström