Det grymma terrordådet mot Beslans barn. Ryssland

Det grymma terrordådet mot Beslans barn

I september 2004 tog vi med vrede, ilska, förtvivlan och sorg emot det fruktansvärda budskapet om terrorattacken i Beslan i Ryssland.

Barn och vuxna i alla åldrar har mist sina liv, blivit lemlästade och svårt skadade för livet.
Barn har mist sina föräldrar, föräldrar har mist sina barn.

Den lilla 7-åriga pojken som tog upp 3 kronor ur sin ficka och som vädjade till terroristerna om sitt och sin mammas liv, blev inte bönhörd. Med ett dödande skott föll hon ihop framför sin sons ögon. För henne är livet slut, men hennes lilla pojke måste gå vidare i livet. I en värld som är fylld av grymhet, oro och ondska. Kommer han någonsin att känna tillit till något eller någon?

En vedervärdig handling där så många barn fick sätta livet till.
Bara några dagar efter terrorattacken tog jag emot ett fax från Ryska ambassaden som vädjade om humanitär hjälp. Ambassaden hade gjort en lista på de 23 viktigaste och nödvändigaste sakerna de behövde ha för att rädda liv.
På listan stod, antidepresivmedicin, penicillin, brandskadematerial, kryckor, rullstolar, respiratorer, narkosapparater och massor av andra saker.
Jag tittade med sorgsna ögon på faxen och sa till mig själv
– Barnens hopp är för små, vi kan inget göra i det här fallet, låt de stora organisationerna ta hand om det här.
Jag lade faxet bredvid tangentbordet vid datorn och fortsatte att arbeta med mina dokument.
Det var som om faxet talade till mig hela tiden och jag sneglade då och då på det.
Till slut tog jag upp det igen tog telefonluren och ringde till TV4. Jag bad att få tala med någon på nyhetsavdelningen och samtalet kopplades dit.
Faxet var inget officiellt fax, men det visste jag inte då.
Jag sa till Nyhetschefen på TV4.
– Jag har fått ett fax som jag inte för ett ögonblick kan släppa tanken på. Jag läste upp vad som stod.
– Barnens hopp är inte någon stor organisation och jag vet inte om vi klarar det här, sa jag
– Vi kommer ut och gör ett reportage i Barnens hopp, sa nyhetschefen.
– Kan du klara det här, fortsatte han
– Vi måste, sa jag och bestämde mig där och då.
Dagen efter fanns TV teamet på plats. Och reportaget sändes på kvällen.
Efter det blev ingenting mer sig lik. Telefonen ringde dag och natt. Från hela Sverige kom samtalen. Allt från privatpersoner till företag.
Snabbt kunde vi samla in brandskadematerial, sjukhusarartiklar, rullstolar, kryckor och mycket annat som stod på listan. Vi åkte till bussterminaler, tågstationer och hotell för att hämta saker som skänkts.
Det svåraste var kvar, respiratorer, narkosapparater och medicin.
Jag ringde till Astra Zeneca och läste upp samma fax.
– Snälla hjälp oss, hjälp barnen i Beslan vädjade jag.
– Kvinnan på Astra Zeneca var lika tagen som jag själv var och sa.
– Jag skulle precis gå på lunch, men nu har jag ingen lust, sa hon
– Jag ringer ett samtal till London, jag återkommer till dig.
När hon ringde tillbaka hade hon även samtalat med sina chefer och man beslutade direkt att hjälpa Beslan med medicin.
När vår långtradare nådde Beslan så kom Astra Zeneca samtidigt med b.l.a penicillin till 900 barn. Jag var överlycklig att det hade gått så bra.

Telefonen ringde oavbrutet och ett samtal kom från Doktor Mona Lundh i Köping. Mona Lundh är grundare till organisationen Unga Liv som hjälper nödlidande barn och ungdomar i Moldavien och Rumänien. Hon hade hört talas om vad vi höll på med och lovade hjälpa oss med respiratorer och narkosapparater.
Alldeles nya från Svenska Försvarsmakten.
Vi fick 31 respiratorer och 20 narkosapparater.
Allt stod i Köping så vi var tvungna att åka dit med långtradaren som vi beställde från vår åkare i Tallinn Rene Auto.
Solveig i Barnens hopp och jag tog hennes bil. Långtradaren var på väg men ingenstans såg vi den mellan Stockholm och Köping. Men så dök den upp och vi vinkade för brinnande livet. Vi körde om TV4 Mälardalens bil på vägen och jag sa till Solveig.
– Kolla där kör en TV4 bil, och så tänkte vi inte mer på det.

Mona dirigerade oss till utkanten av Köping där de hade ett förråd. Alla stod klara med truckar och bärhjälp.
In på gården kommer också TV4 Mälardalen. De ville sända en intervju och reportage om hjälpen som var på väg till Beslan.

När vi hade lastat långtradaren i Köping skulle vi vidare till Danderyds sjukhus i Stockholm där vi skulle fortsätta lasta barnrullstolar och gåstolar, förhöjda
toalettstolar och mycket annat.

Vi gjorde sällskap med långtradaren till Stockholm. Vi var hungriga, trötta och slitna. Vi hade arbetat utan uppehåll sedan faxet kom. Ingen sömn och knappt någon mat. Dagarna gick in i varandra och skillnaden mellan natt och dag fanns inte längre.
Vi bestämde oss för att stanna vid en vägkrog och äta. Telefonsamtalen mellan mig och Ryska ambassaden var tät.
Ryssarna hade fortfarande inte fått bekräftat att vi kunde åka. Det skulle myndigheterna i Moskva bestämma.
Tongången mellan mig och min kontaktman på ambassaden var emellanåt högljudd. Han fick ta emot oförtjänt hårda ord. Han var verkligen inte värd det.
– Roman du måste fixa fram tullgarantier, så att ingenting händer lasten tänk på att det är Svenska försvaret som står bakom sakerna, sa jag.
– Men det kan ta lång tid, svarade Roman.
– NEJ det får det inte göra, jag måste skicka iväg långtradaren via Kappelskär i morgon bitti så nu får ni skynda på. Klockan är ju redan sen eftermiddag.
– GÖR NÅT ROMAN!!
Min mat stod orörd på tallriken den här gången också. Solveig manar på mig att jag ska försöka äta lite i alla fall.
– Nej jag kan inte och så ringer telefonen igen
Han ringer tusen gånger på mobilen med negativa besked. Jag hotar honom med att jag ska ta hela lasten till Ukraina om man inte skärper sig. Lösa skott förståss men det tog skruv.
– Ukraina? Men det är ju ett helt annat land.
– JA det vet jag väl, men jag gör det om ni tvingar mig var så säker.
– Okey jag ringer om en stund igen, säger Roma.
Han ringer tillbaka med orden.
– Vi har skickat alla papper vi kan till kommissionen i Moskva, men alla har gått hem så vi har inget svar att ge dig.
– Fy f…n för er skriker jag fullständigt desperat i telefonen, sen slänger jag på.
Jag ringer upp efter en minut och ber om ursäkt för mitt uppträdande och talar om för honom hur viktigt det är att de samarbetar nu.
– Jamen jag gör faktiskt allt jag kan, säger han. Och det gjorde han också. Roman hade ett enormt tålamod med mig, Han var också chockad och ledsen, men han kunde aldrig ana att vi skulle agera så snabbt.
– Försökt att sova lite Agneta, säger han
– Sova? Vi är på väg till Danderyds sjukhus där nästa TV4 team står och väntar för att göra intervjuer och filma lastningen. Visst skulle det vara förskräckligt om jag måste säga att
– Vi kan inte skicka långtradaren bara därför att Moskva inte ger en klarsignal?

Klockan 21.00 anlände vi med långtradaren till Danderyds sjukhus. Där stod tre stycken från Barnens hopp och väntade. De hade gjort kaffekorg och bredda smörgåsar. Det smakade underbart gott. Alla saker som skulle med hade de kört ut utan för sjukhuset.
Långchauffören måste vända på en smal väg och kör ner däcken så djupt att vi aldrig trodde att han skulle få loss den. I en halvtimme kämpade han febrilt för att rätta upp långtradaren igen.
Till slut gick det och lastningen kunde påbörjas. TV4 gjorde sitt reportage och åkte hem.
Vi andra lastade och till slut kunde vi stänga en knökfull långtradare som nu väger 20 ton mer än vad den brukar.
Vi åkte hem till mig och skrev de sista dokumenten på datorn och klockan 1.45 skickade jag iväg långtradaren till Kappelskär.
– Ska jag åka även om du inte får klartecken, frågade chauffören.
– Självklart, sa jag.

En långtradare på väg utan klartecken det hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle göra. Dessutom med en last som var värderad mycket i dollar

Trött och smutsig gick jag själv till sängs men sömnen infann sig inte. På näthinnan hade jag barnen i Beslan. Jag tänkte på alla fina gosedjur som fanns med i lasten, kanske det kunde ge en liten, liten tröst i det fruktansvärda inferno de befann sig i.

Klockan 07.00 ringer jag chauffören. Åk på Baltic Kristina, sa jag. Två andra Estniska chaufförer skulle ta över när långtradaren kom till Tallinn.
De två chaufförerna var Olav Rand och René Mändmets.
Klockan 08.01 ringer telefonen hos mig.
– Hej Agneta det är Roman, du har fått tullgarantier från Moskva.
Jag grät och grät och snyftade, jag hade inte förmåga att tala alls, men Roman sa
– Jag väntar till du har lugnat dig lite, jag vet hur trött du är.
– Tack, tack snälla, snyftade jag fram

När jag hade lugnat mig berättade han att detta var ytters ovanligt att få tullgarantier från ryska regeringen och så här snabbt.
– Jag har faktiskt aldrig varit med om det, sa han
Långtradaren skulle nu förses med Ryska statens emblem. Vi hade immunitet hela vägen till Beslan 320 mil enkel.
På sex dagar hade vi gjort intervjuer, gjort mängder med samtal, hämtat packat och samordnat allt.
Jag var dödstrött av både nervositet och brist på sömn. Jag följde noga alla TV inslag från terrorattacken i Beslan under de kommande dygnen. Många gånger när jag såg de förtvivlade föräldrarna som hade mist sina barn, förtvivlade läkare som inte hade resurser tänkte jag
– Håll ut hjälp är på väg ni är inte bortglömda.

Rene och Olav hade gått upp på Ryska ambassaden i Tallinn för att skaffa VISA men fick beskedet att det minsann inte skulle gå så snabbt. De ringde till mig och sa
– Agneta de är hur otrevliga som helst på Ryska ambassaden här i Tallinn, de hjälper oss inte.
Jag ringde till ambassaden själv i Tallinn och bad och få tala med den ryska konsuln.
– Det står två estniska män på konsulatet och vill att du ska hjälpa dem med VISA till Ryssland, men du säger att det kommer att ta en vecka, stämmer det?
– Ja det stämmer och det tar minst en vecka att skaffa VISA till Ryssland.
– Det står en fullproppad långtradare 20 ton närmare bestämt, med sjukvårdsmaterial och annan utrusning till Beslan, i Tallinn och det är de här båda modiga chaufförerna som ska köra dit
– Se nu till att utfärda VISA på en gång.
– Självklart, blir svaret

. Rene ringde längs vägen till Beslan.
– Agneta det här är helt otroligt, när tullen ser handlingarna från Moskva låter de oss passera DIREKT, de bara vinkar fram oss.
Vi hade satt en stor skylt i vinrutan på långtradaren där det stod
”Humanitarien aid Beslan”

Borgmästaren i Beslan tog själv emot René och Olav. Enligt honom var vi den första Skandinaviska hjälporganisation som nådde Beslan. De stora organisationerna var inte där än. Chaufförerna blev så väl omhändertagna. Tacksamheten visste inga gränser.
När Räddningsverkets representanter hade flugit över till Beslan för att förvissa sig om att hjälp behövdes och återvände hem till Sverige var vi redan på plats.
Det är inte bara i Ryssland som byråkratin är överbedrövlig.

René ringde från Beslan och översatte vad Borgmästaren sa.
– Vi sitter på hans rum nu, sa René. Här kommer hans tal till dig och Barnens hopp
– Kära Agneta Bergström vi kan inte uttrycka med ord vad vi känner i denna stund. Vi vet vilket enormt jobb ni har lagt ner för att bistå oss i den här svåra stunden. Vi vill tacka er från djupet av våra hjärtan.
Ingen av chaufförerna kommer någonsin att glömma vad som väntade dem i Beslan

Så här stod det i Svenska Dagbladet citat:

RYSSLAND TACKAR

En månad har gått efter ett oerhört grymt terrordåd mot Beslans barn och civila befolkning.
Banditernas omänskliga terroristattack visade att hela det internationella samfundet är solidariskt med Ryssland i kampen mot internationella terrorismens hot mot den moderna civilisationen.
I detta sammanhang vill jag uttrycka en uppriktig tacksamhet för stöd och medlidande samt de djupa kondoleanser som tusentals svenska medborgare, frivilliga och politiska organisationer, representanter för religiösa kretsa, företagare, pensionärer, skolor och gymnasier osv.
skickade till Ryska Federationens Ambassad, den ryska ledningen och direkt till Beslan.
När ord saknades och hjärtan översvämmades av smärta och bitterhet, kom människor till Ambassadens port, lämnade blommor och leksaker till Beslanbarnen, tände hundratals ljus till minne av offren för de skoningslösa mördare, som skjutit i ryggen på barnen som den 1 september kommit till skolan för att inleda sitt nya läsår. Utan att invänta officiella förfrågningar, sände privata insamlade medel och sjukvårdsartiklar som de drabbade akut behövde under de första dagarna efter tragedin.
Här är några exempel. Den humanitära organisationen ”Barnens hopp” skickade till Beslan 20 ton sjukvårdsutrustning och läkemedel.

Andra organisationer (”Hoppets stjärna”(, Rädda Barnen” ”Lions Club) visade sig redo att leverera likadant gods till tragediplatsen.
Den religiösa organisationen ” Livets Ord” skickade redan under eländets första timmar 500.000 kronor till Nordossetien. Även det svenska näringslivet besvarade Beslandramat (b.la investeringsfonden ”East Capital” överförde 100.00 kronor till Beslan.
Svenska Rödkorset var beredda att agera operativt i denna svåra situation.
Den svenska regeringen utlyste planer på att genom SIDA realisera humanitära biståndsprojekt i Norra Kaukasiens ryska regioner.
Det är helt omöjligt att räkna upp alla goda gärningar i denna notis.
Den ryska sidan är mycket tacksam till alla som deltog.
Vi uppskattar gåvorna och kommer länge att minnas stödet i denna svåra stund.

Nikolay Sadchikov
Ryska Federationens Ambassadör


Terrorattacken krävde minst 327 döda ur gisslan, hälften av dem var barn.