Stockholm-Pechory-Rodovoje-Stockholm. Ryssland


Stockholm-Pechory-Rodovoje-Stockholm
Den 23/6-27/6 1997

Den humanitära hjälpsändningen till barnhemmen I Rodovoje och Pechory är framme.
Jag kan inte säga att det har varit ett lätt åtagande, mentalt är det alltid svårt att göra sådana här resor, då kontrasterna är stora mellan vårt välorganiserade land och Ryssland. Många gånger undrade jag om det var samma planet vi befann oss på. Jag upplevde att de barnhem vi hjälper är förhållandevis välorganiserade, det som fattas är pengar och det har de som sköter barnhemmen inga.
Det är därför de behöver vår hjälps så innerligt För att barnen skall få en dräglig tillvaro och att deras liv ska fyllas med lite annat än instutitionskänsla så har föreståndarinnorna för de två barnhemmen försökt att göra det så familjärt som möjligt. Med deras knappa resurser är detta nästan en omöjlig uppgift. Med de resurser de har försöker de att hålla barnen rena, men liksom allt annat lyckas inte det heller. Barnen ÄR smutsiga snoriga och luktar illa. Det tillsammans med hela deras livs situation gör att man emellanåt måste gå åt sidan för att lugna och samla sig. Många gånger under min resa har jag fått koncentrera mig hårt på att inte tappa fotfästet. Att med egna ögon se barn som lever i fattigdom och tristess är fruktansvärt frustrerande. Därför har man det ännu svårare att förstå den byråkrati som råder i Ryssland. Ingen skall tro att det bara är att skicka över en humanitär hjälpsändning till barnhemmen. Det erfordras massor av certifikat för de olika varuslagen och flera instanser här i Sverige måste b.la intyga att det inte är Tex. livsfarlig välling vi skänker till barnen. Känslan finns där hela tiden att gränsstationerna gör det så svårt som möjligt för hjälpsändningar att komma fram. En av föreståndarinnorna bekräftar också den känslan. Hon sa ” det är alltid likadant, tyskarna t.ex. de kom en gång sen aldrig mer” och ”myndigheterna gör oss till åtlöjen för resten av världen” Att förklara för dessa personer med uniform att vi gör det här för att hjälpa er och era barn viftas bort med en enkel handviftning. När jag frågade VARFÖR vi måste ha specialtillstånd från Moskva för att ta över en gammal trehjuling med ett litet rostigt flak så återkommer samma handviftning. ”Det bara är så”
Jag menar på inget sätt att kritisera det ryska folket, jag känner varmt för dessa människor och jag känner sorg över att de aldrig ges något tillfälle till bättring, men det förekommer ett uniformsmissbruk utan dess like. När uniformen kommer på så sätter maktmissbruket fart, då står de där med sina idiotiska lagar som säkert ingen i den övriga världen har. T.ex. så måste allt tygmateriel kokas i 85 grader för att det skall kunnas tas över gränsen ”Det bara är så” och jag förstår känslan att bli ett åtlöje. Men jag hur viktiga vi är för personalen i Rodovoje och Pechory, så för mig kan de uniformsklädda personerna uppträda hur de vill. Det stör mig naturligtvis oerhört när man står öga mot öga och ser allt detta, men i det stora hela kan de aldrig någonsin stoppa de hjälpsändningar som kommer för att hjälpa deras eget folk. Jag är fullständigt medveten om att nästa gång vi kommer fodras 50 andra tillstånd och papper som vi aldrig har hört talas om tidigare, det är på det sättet många stupar, man orkar helt enkelt inte fortsätta, utan väljer ett annat land som inte är fullt så krångligt. För mig blir det istället en utmaning.
Det som kändes skönt var att känna igen de saker som hade gått över i december 1996. Leksaker, cyklar, kläder, möbler fanns på plats och jag tror att mycket av det gör att man orkar och vill fortsätta, hjälpen kommer fram förr eller senare. Genom b.la.massmedia har vi gång på gång fått höra att det inte kommer barnen till gagn, utan att det ställs upp på höga hyllor och säljs. Jag kan inte svara på hur det är på andra barnhem runt om i världen, men jag att så inte är fallet i Rodovoje och Pechory. Här får barnen visst leka med de saker si skickar till dem. Kläderna som samlas in får visst barnen ha på sig o.s.v. Det är då det känns så rätt och meningsfullt. Självklart så behöver barnhemmet i Rodovoje renoveras, själva byggnaden är en gammal ryskt herrgård från 1870-talet. Huset är vackert ljusblått. Under vinterhalvåret är här fruktansvärt kallt och dragigt, det finns inte pengar till att ha samtliga rum uppvärmda. Enbart rinnande kallt vatten gör självklart att barnen inte kan hållas sig helt rena. Det som är så självklart för oss i det här landet kan många gånger uppfattas som lyx för andra.

När våra små barn blir sjuka finns mamma o pappa till hands och är de på dagis så har dagispersonalen bara att lyfta på luren för att ringa efter föräldrarna. Det går inte på ett barnhem där barnen hela tiden är hänvisade till personalen på barnhemmet. Hur många gånger har jag inte tänkt ” tänk att få ge de här barnen en riktigt stor portion med jordgubbar och glass” En självklarhet i Sverige en varm sommardag. Men utopi för barnen på andra sidan Östersjön. Man blir ledsen djupt inne i själen att orättvisor slår så hårt mot små oskyldiga barn. Nyss hemkommen till Sverige med allt färskt i bagaget har jag svårt att de att någon förbättring skulle kunna ske i Ryssland. Flera av de människor jag har träffat säger ” Ni i bäst tror att vi i Ryssland får det bättre med åren när det i själva verket är tvärtom” Det får i alla fall mig att undra om det någonsin kommer att bli någon förbättring.

Parken som ligger framför barnhemmet i Rodovoje är mycket vacker med dussintalet höga popplar där kråkorna har byggt sina bon. När man stiger ur bilen är ljudet nästan öronbedövande av deras skri. Bakom huset flyter en ganska stor å med strömt vatten förbi. Vattnet är smutsigt, men där får barnen bada ibland när det är riktigt varmt. I sovsalarna står de små sängarna två och två, tankarna går till Snövit och de sju dvärgarna. Trots att det är sommar ute så fryser jag så jag skakar, fukten och råheten är otrolig. Hur mycket måste då inte dessa barn frysa under vinterhalvåret?

Efter en kopp te ur en vacker samovar skulle vi lämna barnhemmet i Rodovoje. Med en övertygande känsla att barnen och personalen behöver oss väldigt mycket och att vi kommer tillbaka tog vi ett känsloladdat avsked.

Vi besökte spädbarnshemmet i Pechory dagen efter. Det är ett välorganiserat barnhem med högt utbildad personal, men fortfarande saknas det pengar så att barnen kan köpa någonting till barnen. Självklart lever de för sådana här tillfällen då vi kommer över med en sändning. Även om Pechorys barnhem är inhyst i en ganska ny byggnad så är det fruktansvärt kallt på vinterhalvåret.
Nu när vi var nere så var det sommar, men barnen har mössa på sig inomhus i alla fall. Barnen har gungor och sandlådor att gräva i. Personalen gör sitt bästa för att tillgodose barnens behöv. Många av barnen är utvecklingsstörda. I Sverige vet vi att de barnen har särskilda behöv, men i Ryssland finns inga sådana resurser. Man kan inte låta bli att tänka vad som kommer hända dessa barn i framtiden. Men förmodligen väntar absolut ingenting. När man ser alla dessa bebisar liggandes i sina sängar så önskar man starkt att de hade sina föräldrar hos sig. Ingen har tid att småprata eller ge kroppsvärme som ett spädbarn så innerligt behöver. Den starten får inte de här barnen och man undrar hur det kommer att gå för dessa små individer den dagen då de blir för gamla för att vara på barnhemmet.

När vi lämnar Ryssland säger jag gång på gång till mig själv ” Aldrig mer, aldrig mer att jag återvänder hit” Det är då jag kommer ihåg den lilla träspisen som har gjort sin vandring genom världen. Några grannar till mig som tidigare har bott i Arequipa i Peru adopterade två flickor. En flicka fanns på ett barnhem och den andra flickan fanns his sin mamma. Flera år efter adoptionen bodde de med sina döttrar i Arequipa. När flickorna var små fick de en träspis som de förmodligen har haft mycket roligt med. När sedan familjen flyttade hem till Sverige så fick den lilla spisen följa med. Den är ganska tung så lätt var det nog inte. När jag började med min insamling så har de båda föräldrarna och flickorna varit entusiastiska. Två veckor innan transporten skulle avgå från Stockholm så kom den äldsta av flickorna och gav spisen till barnen i Rodovoje. . Det måste ha varit ett kärt minne får de båda flickorna så något lätt beslut var det nog inte. Det här är ett av många minnen som jag själv kommer att bära med mig resten av livet.

Ena annan solskens historia är den med Husqvarna symaskiner. Det började med att jag ringde till kontoret nere i Husqvarna, vänligen bad de mig ta kontakt med chefen för östblocket i Prag. Jag ringde i flera veckor till honom utan att få kontakt. Men så en dag så ringde han själv upp mig. Jag talade om mitt ärende för honom att jag skulle bli väldigt glad om Husqvarna kunde ställa upp med symaskiner till de båda barnhemmet i Rodovoje och Penhory. Leveransen skulle skötas lokalt i Ryssland och jag skulle ta kontakt med den ryska chefen för Husqvarna i Moskva. Sagt och gjort så faxade jag honom allt detta. Svaret blev naturligtvis att de ställer upp. Samma dag som jag skulle resa med båten till Tallinn så ringde telefonen hemma hos mig och någon på bruten engelska frågar när jag anländer Ryssland, Jag trodde att det var en transportfirma som hade ringt mig men det visade sig att så inte var fallet. Nästan samtidigt som jag kom ner till den ryska gränsen talade en av föreståndarinnorna om för mig att en man och en kvinna från Moskva hade varit och sökt mig, Det visade sig vara Marina och Alex från Husqvarna i Moskva. De hade rest i privat bil från Moskva. En resa på 14 timmar för att lämna över symaskiner. Jag kan fortfarande knappast fatta at det är sant. En sådan otrolig och generös gest var härlig att uppleva mitt i den övriga kaoset vi befann oss i.

Med tiden mognar intrycken, allt sjunker ner och får ett annat värde och det är då man inser att man kommer att återvända gång på gång med saker som barnen behöver. För utan oss har de absolut ingenting, och om det nu kan tyckas som en droppe i havet det vi håller på med så kommer jag aldrig att inrätta mig i det ledet. Vi hjälper 160 barn och lika många vuxna. Om det skulle vara ett enda barn vi hjälpte så skulle fortfarande det inte vara en droppe i havet. Vore det så skulle inte det gamla ordspråket ” Har du räddat ett liv –har du räddat en hel värld” stämma, men det stämmer.

Med dessa rader vill jag passa på att tacka all er som har hjälpt till med den humanitära hjälpen till Rodovoje och Pechory. Alla era saker är på plats och används flitigt. Tack till alla företagare som har gjort livet drägligare för dessa barn ett tag.. Tack Semper och Wasa bröd nu kan barnen få äta sig mätta ett bra tag framåt. Tack till alla företag som har hjälpt till med ritpapper och kritor. Tack Barnängens, Johnson o Johnson och Emanco för hygienartiklar. Tack Serla för de mängder med toalettpapper ni skänkte, barnen var inte vana vid sådan lyx. Tack Växus för alla mjukisdjur och andra saker ni skänkte till barnhemmen, det finns nog inget annat barnhem i världen som har så många mjukisälgar som dessa barn. Tack bostadsrättsföreningen Solhjulet för tvättmaskiner de kommer väl till pass.

Tack IKEA för lekmattor, de både värmer gott och är roliga att köra bilar på. Tack Michel Collas på Estline för att du bjöd mig och Natalie (flickan som tolkade) på färdbiljetter. Tack Josefssons för de varma flanell nattdräkterna. Tack Sollentunahem för att jag har någonstans att ställa insamlade saker. Tack till alla privatpersoner som rest flera mil för att lämna saker. Tack Adoptionscentrum för att ni sponsrade transporten till barnhemmen utan er hade det blivit mycket svårare. Till slut. Tack! Till alla er barn som har avstått från era leksaker så att ni kunde dela med er till de som inget har. Jag lovar att det har kommit i rätta händer.

Vissa minnesbilder har för alltid etsat sig fast på näthinnan, både negativa och positiva. Det är dumt att tro, att alla barnhem är drägliga och att alla barn har en dräglig tillvaro. Barn lider och har det svårt över hela världen, detta är helt oacceptabelt. Men händer ändå.
Ett av de positiva minnena är pojken med cykeln i Rodovoje. En rosa pojkcykel med limpsadel gick över i december 96. Ganska omgående slöt han upp vid lastbilen när vi kom in på gårdsplanen. Cykeln höll han stolt bredvid sig och strök sandel sakta med handen. Han tittade på hela avlastningen. Till slut pekade han på cykeln, sedan på lastbilen och så log han med hela ansiktet. Vad han kände innerst inne kan jag naturligtvis inte veta, men jag vet, att han vet att vi är hans vänner. Kanske kan det få honom att känns sig mindre ensam. Jag vet inte men jag hoppas att det är så.
För min egen del så kommer jag att fortsätta hjälpsändningarna till de båda barnhemmen. Vad jag önskar är att andra nu kan få krafter att kanske knyta andra barnhem till sig. Det finns barnhem i hela Baltikum som är i skriande behov av hjälp. Jag förmedlar gärna kontakter om så behövs.
Ingen ska tro att det är lätt, för i själva verket år det precis tvärtom. Det fodras mycket tid, man ska veta exakt vilka certifikat och andra papper som behövs till transporterna
Men ingenting är så svårt att man inte kan lära sig. Myndigheterna här i Sverige hjälper till på ett mycket tillmötesgående sätt. Känner man i alla fall att man skulle klara av det så är det bara att sätta igång. Jag har skrivit ett litet brev och lagt i brevlådorna där jag bor. Vi har ringt runt till olika företag och ”tiggt” saker som barnhem är i stort behov av. Till slut så spred det sig som ringar på vattnet. Massor av människor vill vara med och hjälpa. Jag har mött en stor generositet och värme såväl som från privatpersoner som från företag. Därför blev det den här omfattningen den här gången. Många bäckar små gjorde så att så många barn och vuxna fick det lättare ett tag.

Jag har nu försökt att sammanfatta min resa till Rodovoje och Pechory till alla er som hjälpte till och som var kvar hemma i Sverige. Ett stort ansvar vilade på mina axlar när jag åtog mig att föra över sakerna till barnhemmen. Till varje pris ville jag se till att transporten kom i rätta händer. Därför kunde jag inte vara med barnen så mycket som jag hade planerat här i Sverige. Nästa gång jag följer med transporten över ska jag se till att jag får mer tid med barnen. Jag slutar min berättelse med en medskickad hälsning från föreståndarinnorna med personal, samt naturligtvis från barnen. Deras enda chans är att via mig tacka er alla för det otroliga stöd ni har blivit för dem. Det betyder väldigt mycket för barn och personal att veta att ni här i Sverige har blivit deras vänner. Vi är inte långt borta och vi kommer att förbli deras hopp till dess att deras livssituation förbättras.
Hoppas att jag genom det här brevet har kunnat dela med mig av mina erfarenheter när det gäller hjälpsändningen som gick över Östersjön den 23/6 1997.

Många hälsningar
Agneta Bergström