Sök   Kontakt

Alla vi barn Ukraina dec-jan 06/07

ALLA VI BARN




Vilket bagage!! Den 16 december var det dags igen att resa till Ukraina.
Den här gången fanns Göran, Leif, Ginger, Lena med från Reseindustrins Barnfond styrelse samt ordförande i Barnens hopp Jan Better och så jag förstås.

Det blev ett himla omstuvande av bagage på Arlanda. Jag hade med mig en tvillingsulky samt fyra stora resväskor med stickade tröjor, vantar, sockor till barnen, som våra snälla ”stickerskor” har stickat Den lilla fiolen vårdade vi ömt och tog med oss in på planet.
Vi skojade och sa att ”Nu tror tullen bergis att vi kommer med en kalasjnikov” Jag såg blickarna på Borispol (Kiev) men ingen sa något.
Och med fullastade vagnar tog vi oss igenom tullen utan att bli stoppade.
Jag tänkte för mig själv ”Vad är det frågan om varför tar de oss inte”?
Jag som var så peppad och förberedd på världens fight, snopet!
Mirjam o Boas mötte oss på flygplatsen med minibussen och ALLT bagage fick plats inkl alla människor som var med.

Jag var helt slut eftersom jag inte hade sovit många sekunder föregående natt, in i det sista arbetade jag för att få allt färdigt.

Resan till Piski tar ca 1,5 tim från Borispol. När man viker av från motorvägen ska man passera sex byar innan man är framme. Och tro inte att det är världens bästa vägar! Stora kratrar finns i vägen men Boas åker här så ofta så han vet när det är dags att åka över på andra sidan vägen för att parera.

Vi stannade vid en lanthandel för att köpa vatten. Då får Mirjam syn på en matthandlare med sin bil på andra sidan vägen. Matthandlaren kom från Moldavien, mattorna hade han på taket på sin gamla bil.

Det behövdes två stora mattor till Vännernas hus, Mirjam köpte den ena och Barnens hopp den andra. Vi diskuterade om priset och till slut var alla och belåtna, några kort togs och så bar det iväg igen.

För varje km vi kommer närmre Vännerna hus känner jag hur alla mina sinnen står på vid gavel och hur mycket jag längtar.

Så öppnas grindarna, 10 meter kvar. Dörren flyger upp och där kommer de springande ”mina” barn.
Jag vet inte hur man skall förklara känslan. Alla kramarna, alla pussarna, tårar som rinner av glädje. Längtan som på slutet nästan är en plåga tar helt plötsligt slut. HEMMA!
Marina kollar mig direkt genom att säga ”Mamma” Nej Marina jag är Agneta, svarar jag som alltid.

I mitt gamla rum bor Oksana (kocken) och hennes tre barn. Nu ska jag för första gången sova i det nya, som ligger i den renoverade delen av Vännernas hus. Bagaget är redan inne, innan jag hinner ta av mig jackan.
Roma har världens största ögon när han ser fiolfodralet. Men fiolen måste vänta, uppståndelsen är alldeles för stor för ögonblicket.

Vi äter mat och så samlas vi alla i sportsalen för att prata sjunga och kramas, kramas och återigen kramas.
Jag och Mirjam sitter på golvet med barnen runt omkring. De ligger i våra famnar, de smeker hår och händer. Molli den franska bulldoggen ser till att hon får den bästa platsen och barnen delar så gärna plats med henne, hon är ju deras hundmamma.
Så börjar vi sjunga och Molli klämmer i för kung och fosterland (eller är det för President Hallonen eller President Jushenko) jag vet inte För barnen är det helt naturligt att hon ylar med, men jag har jämt göra att hålla mig för skratt. För hon sjunger verkligen. När de högre tonerna kommer då finns det inga gränser för denna bulldog hon ylar som en varg 
Alla vuxna har flera barn i sina armar. Det är så viktigt för dem att känna närkontakt, det är ju sånt som de har saknat i sitt liv. Deras liv handlade inte om ömhet och kärlek utan om hugg och slag, övergrepp hunger och misär.

För första gången träffar jag Tanja en 13 årig flicka som är sexuellt utnyttjad av sin äldre bror, tvingad att dricka sprit och bli misshandlad. När personal från Vännernas hus var och hämtade henne så låg mamman berusad i bara strumpbyxor, misshandlad gul och blå av sonen.
Jag iakttar henne försiktigt under kvällen. Jag ser i hennes ögon en tomhet och en ledsamhet som nästan går att ta på.
Hon blundar och knäpper sina händer i bön. Jag känner min egen förtvivlan krypa upp i strupen. Jag sväljer och sväljer för att försöka få bort klumpen som envist sitter i halsen. Men det går inte.
Jag lutar ansiktet i mina händer och låter tårarna rinna fritt.
Jag tänker
” Gode Gud hur kan det bli så här, hur är det möjligt, varför måste de bli utsatta för något så djävulskt som att någon tvingar dem till sexuella handlingar, de är ju barn”

” Vad rör sig i ditt huvud Tanja, vad tänker du, hur tänker du, vad vill du ”

Denna lilla 13 åring som för någon vecka sedan inte ville leva längre berör mig så oerhört djupt.
Jag ber också. Ber ihärdigt att hon inte skall känna skuld över det hon har varit med om. Många undrar säkert vad som händer med förövaren, i det här fallet brodern. Jag vet inte .I Ukraina finns ingen vård för såna som honom, och på något sätt känns det som om jag i sådana här lägen skärmar av mig själv. Jag vill inte veta, jag är tacksam att jag inte behöver stå framför honom, veta hur han ser ut. Jag har varit med om det här förut, jag har stått i skogen med Marika tryckt intill mig när hennes berusade farfar tog sig in i Vännernas hus och skulle hämta henne. Då sa jag till mig själv ” Gud! kommer han hit slår jag ihjäl honom”

Tankar som jag många gånger själv blivit rädd över men ändå tänkt.

Men förövarna får säkert sin dom ändå en vacker dag.
Tanja är i alla fall trygg i Vännernas hus. Där får hon vara det barn hon är ämnad att vara.

Några kvällar senare ser jag att Tanja liksom jag gjorde, gömmer sitt ansikte i sina händer, jag undrar om hon gråter.
Till Boas säger hon att hon längtar hem ibland. Ett sånt stort ansvar hon känner för att vara till lags, det är klart att hon undrar hur mamma mår, om brodern har spöat upp henne eller inte, om mamma är dyngfull eller inte. Om hon ”Tanja” som bara är ett barn kan göra någonting för att ställa saker och ting till rätta.

Tanja berör mig på djupet och det går inte en dag utan att jag tänker på denna spröda lilla tjej och vad hon har fått utstå.


Sen har vi den lilla pojken Jura 2,5 år som lämnats ensam hemma i 9 dygn. Mamma var på fylleresa. Jura är liten som en 1-åring men i ansiktet ser man att han är mycket äldre än så.
Vi gjorde hembesök hos mamman tillsammans med byordförande i byn. Stanken av rutten mat, rök och alkohol slog emot oss.
En man ligger och sover i en säng. Mamman står och vrålskäller över besöket och säger ”att jag kan minsann ta hand om mina barn”
Här har Jura tillbringat sina 2 år. Jag får kväljningar och återigen får jag behärska mig för att inte kräkas.
Senare skickar mamman flera män till Vännernas hus med hotet att de ska bränna ner hela huset. De ska hämta Jura säger de. Polisen kontaktas men de kunde inte komma för de hade ingen bensin.
Så är det i Ukraina.

Nu får Jura leka med jämnåriga, han får mat flera gånger om dagen. Han är glad och har verkligen glimten i ögat

Kolja som är 3 år har också nyligen kommit till hemmet. Han kan inte tala utan kommunicerar genom gester. Han är jätteintresserad av mobiltelefoner och kameror. Bara att få hålla i en mobiltelefon är lycka för honom. Han har också varit inlåst och lämnad utan vård.

Lilla Aljosha och hans syster Jana har hämtat sig bra. Syskonen var lämnade i en barack av sin mamma. Hans syster kröp ut från en glugg och tiggde potatis som hon och hennes bror åt rå. På det sättet klarade hon livhanken på sig och sin bror. Barnen är 2 och 5 år gamla.


Ett annorlunda hembesök var hos en familj i en annan by. Familjen är oerhört fattig, men här finns inga drog problem. De har 6 barn, pappa arbetar för en liten strunt summa. Mamman är handikappad i det ena benet. Men glädjen över vårt besök gick inte att ta miste på.
I Ukraina och även i Ryssland har man murade spisar i köket, spisen har avsatser och där kan man alltså sova för att få värme. Det gjorde den här familjen.
Familjen behöver ha ekonomisk hjälp. Till sommaren kommer gas att dras till byn och till de små huset, det kommer att kosta 3000 kr i installation. Vi i Barnens hopp har lovat att betala den kostnaden
Vi har också fått sponsorer här i Sverige som hörsammade vårt rop på hjälp. Vi kommer att kunna hjälpa familjen varje månad.

CTC barnens nödtelefon i Bobrovitsa behöver byggas ut. Allt fler barn ringer och behöver hjälp. Reseindustrins Barnfond fortsätter sitt ekonomiska stöd via oss till CTC.

En dag i mitten av januari så var det lite extra hysch hysch i Vännernas hus. Jag upplevde det som om barnen hela tiden förföljde mig och uppehöll mig av någon extra anledning. När jag var på väg ut i köket var det någon som sa ” Nej men kom hit Agneta titta här” och så avleddes köksbesöket.
Lite senare så blev vi ombedda att gå in i sportsalen som låg i totalt mörker. Det var verkligen kolsvart. Där står jag mitt i salen och helt plötsligt tänds varenda lampa och fram hoppar alla barn. De stod bakom pianot, under borden bakom dörrar och i hörnen.
” Happy birthday” Borden var uppdukade med konfetti, frukt och läsk. Ballonger och så åkte tårthatten på. Hatt som jag själv har köpt i Sverige som nu ska vandra från den ena till den andra. Jag var den första som hade den på mig. Hatten är som en tårta med 5 ljus i. Urful! Sen blev det presentutdelning, små egna presenter som barnen hade gjort. Kan man önska sig något bättre på sin födelsedag än denna brokiga barnaskara runt omkring sig. SMS och mail flög över Atlanten och från Sverige.

Det bästa SMS/et kom från USA ”Massor av kramar mamma på din födelsedag, du är bäst” det var från min 28 årige son Christopher Robin.

I Ukraina firar man inte julen när vi gör det. Ukraina följer den julianska kalendern vilket innebär att julen firar man den 7/1. Nyårsafton är den dagen man ger varandra presenter. Men jag hade med mig ljusslingor från Sverige till alla rummen och vi dekorerade och gjorde det mysigt. Barnen tyckte att det var jättefint.

På nyårsafton gjorde vi god mat och dukade fint inne i sportsalen. Barnen hade fått lov att vara uppe så länge de orkade.
När klockan slog 24.00 (en timme före Sverige) så önskade vi varandra ett Gott nytt år. Jag hade lovat barnen att de skulle få ringa till Sverige och Göran Linder. Det var ju förstås väldigt spännande.
Boas hade köpt lite raketer. Den annars så svarta himlen sken upp i alla tänkbara färger. Och för varje raket så hörde man barn och vuxnas. Ååååååå…… Vi var ensamma att skjuta raketer kan jag säga.
Sen fortsatte festen till in på småtimmarna. Trötta med glada och nöjda gick barnen till sängs.

Roma 7år, fick en fiol från Barnens hopp. Han tränar flitig på att spela. Samma dag som Roma fick sin fiol, höll han redan sin första konsert. Musikstycket hade en klar början och slut. Roma njöt av sin konsert, för honom lät det jättebra, Under kvällsbönen ville Roma ta fram sin fiol igen, för att vara med i lovsången. Nu vill han alltid vara med att spela. Musikintresset har spritt sig vidare, Igor vill spela på såg. Ruslan har önskat sig trummor, Sasha vill spela gitarr, och flera har redan börjat att spela på piano. Vi vuxna önskar att vi ibland hade öronproppar. Vi säger skämtsamt till varandra: "Vem kom egentligen med idén att det skall musiceras i vännernas hus?"
text Mirjam Adolphi

Tack Sven Lindvall i Sollentuna för den underbara gåvan till Roma.

En annan dag i januari så befann jag mig i Kiev. Katja o Jura tog bussen klockan 07.00 från Piski och jag skulle möta upp vid det privata sjukhuset Medicom, i Kiev.

Jura har varit sjuk sedan han föddes med svåra infektioner i både lungor och näsa. Katja har också problem. Katja har varit på det lokala sjukhuset i Bobrovitsa, men cykelreparatörer skulle ha kunnat hjälpa henne bättre än dessa läkare. Tiden har gått och Jura har blivit allt värre i sina lungor. Så nu var det dags att söka riktigt hjälp. En hjälp som de flesta inte har råd med. Massor av prover togs på både Katja o Jura. När Katja var inne på undersökning så var det dags för Jura att ta blodproverna. Innan hade han och jag suttit och ritat ute i väntrummet.
Jura gallskrek och klättrade på ryggen på mig, han ville absolut inte ta några prover. Vi var tre personer som hjälptes åt. Jag tänkte i mitt stilla sinne att han aldrig mer kommer att vilja gå till mig.
Men när allt var klart så gick han o jag ut i väntrummet och drack te, det tog inte så lång tid innan allt var som vanligt igen. Jura var väldigt noga med att visa alla som gick förbi plåstret som satt på hans finger.
Sjukhusbesöket tog hela dagen, mot kvällen började vi bli klara och då uppstod det största problemet.
En smärre avhandling skrevs och det var dags att betala. Jag bad att få kvitto på det som jag betalade och då blev det tvärnit.
Nej det går inte, sa damen som skrev. ”Går inte” sa jag, ”det är väl klart att det går” nej absolut inte blev svaret.
Trötta och hungriga började nu en kamp om ett kvitto. Jag går inte härifrån om jag inte får ett kvitto, sa jag. Fler personer tillkallades och man förklarade för mig att jag inte behövde ha något kvitto eftersom jag inte fattade ukrainska.
Jura var dödstrött skrek och ville ha mat. Katja var högröd och svettig i ansiktet och jag spårade ur. ”Jag ska ha ett kvitto” sa jag och nu var jag allt annat än vänlig. ”Det är ju bara att ta en kopia på dokumenten ni har skrivit”
” Nej jag har inte befogenheter att ta en kopia svarade damen argt.
Okey! Tänkte jag det här handlar om att jag ska betala kopian så jag erbjöd mig snabbt att betala den.
NEJ! Det går inte jag måste skriva om allt en gång till och så skall det stämplas, det kommer att ta en timme till.
Vid det laget hade jag hunnit bli jättearg och sa ”DU! det får ta hur lång tid som helst, jag kommer att sitta här hela natten om så behövs,jag ska ha ett kvitto så är det bara”
Katja och jag försökte underhålla Jura så gott det gick ute i väntrummet. Inte en minut under en timme tog det, så kom då äntligen kvittot. TACK! Nu var det dags att gå till apoteket med hela listan på medicin.
Nej det här har vi inte sa damen på sjukhusets apotek. Vart ska vi få tag i den då? Det vet jag inte vi har inte det här i alla fall. Men kanske har ni någonting som finns på listan försökte jag. Och då började hon att ta fram medicinen. Vägg i vägg ligger nästa apotek, där fick vi några till mediciner och sen fortsatte vi till nästa. Efter ytterligare någon timme så hade vi skrapat ihop en hel kasse med mediciner som Katja o Jura skulle ha.

Jag skulle stanna i Kiev och Katja o Jura skulle ta den skrangliga bussen till Bobrovitsa.
Vi hade jätteont om tid och det var inte säkert att hon skulle hinna med bussen. Den enda som går till Bobrovitsa den dagen.
Jag rusade in i en affär och köpte piroger och yougurt till dem. Vinkade till mig en taxi som skulle ta dem till utkanten av Kiev där bussen avgick från. Vart ska ni? undrar taxichauffören. Vi berättade vad det sista stoppet hette på Metron som ligger i utkanten av Kiev. Nej dit åker jag inte sa taxichauffören. VARFÖR! Undrade jag? Nej jag gör det inte svara mannen. Panik! Okey ut med Katja o Jura från taxin och snabbt hejdade jag en annan. Den här taxichauffören var villig att åta sig körningen. Jag kramade om Katja o Jura hårt, talade om för dem hur mycket jag älskade dem och att jag kommer tillbaka i sommar. Det sista jag såg av Katja var att hon låg lutat i bakrutan vinkade och gjorde slängkyssar.
Jag svalde tillbaka gråten och försökte själv få tag i en taxi hem. Efter en halvtimme förbarmade sig en taxichaufför över mig och åtog sig körningen. Varför en del chaufförer är ovilliga att köra till ett speciellt ställe är att i Kiev kan man få sitta i köer i timmar innan man kommer någonstans. Jag hade en lägenhet mitt inne i centrum och där är det svårt många gånger att ta sig fram.


Veckorna går fort och i slutet av januari var det dags för hemfärd. Snön hade fortfarande inte kommit till Piski och liksom Sverige har det inte varit så fruktansvärt kallt.

Det var nog tur att jag åkte när jag åkte. Nu har Piski massor av snö och det är jättesvårt för Mirjam och Boas att ta sig fram med bilen. Inga plogbilar finns, ingen sandning sker utan man får fixa det själv, det finns gånger som man har varit insnöad i veckor i Vännernas hus.



Jag har alltid öppen biljett hem till Sverige. Vilket innebär att jag har betalat biljetten men inte bokat datum för hemresa. Av erfarenhet vet jag att det kan skapa problem och den här gången var inget undantag.
Jag ringde till Aerosvit i Kiev för att boka biljetten. Men det är inte alltid så lätt att få tag i en engelskspråkig tjänsteman. OM de svarar på Aerosvit i Kiev så börjar jag med och fråga
” Do you speak english” kan vederbörande inte engelska så lägger han eller hon på luren :-) det kan ta några gånger innan man får tag i någon som verkligen kan engelska. Så var det den här gången också. Men så får jag äntligen tag i en kvinna som behärskar språket (trodde jag alltså) Jag uppger mitt bokningsnummer och ber henne boka in mig. ”Du finns inte med i våra listor” blir svaret. Jag säger till henne att det måste jag ju göra. Jag måste ju finnas med på passagerarlistorna ut från Sverige. ”Näää” blir svaret. Tiden går och hon har ingen bokning och kan inte heller boka in mig.
Jag bokstaverar mitt namn och för att göra det lättare för henne, så kommer vi överens om att jag tar första bokstaven i mitt efternamn och hänvisa till länder eller städer runt om i världen.
Belgium, Estonia, Romania, Greec, Slovenia, Tjetjenia, Russia, Omsk (stad i Ryssland eftersom det inte finns ö) Moldova.

”Ja vi har det efternamnet men är du säker på att du inte heter Nicklas?” prövar hon.
Ja! Det är jag helt säker på, säger jag och suckar. Nej du finns inte med här du måste komma hit till kontoret.

Okey. Efter en timme på Aerosvits kontor hittar de äntligen mig. Då hade jag alltså fått reda på att Nicklas Bergström skulle med samma flight. Detta skulle aldrig ha hänt i Sverige eftersom reglerna i hela världen är att man inte får uppge namn på dem som flyger till utomstående.

På Borispols flygplats fortsatte problemen. Det blev bråk vid passpolisen. En kvinnlig passpolis blev väldigt arg när hon tittade i passet. Jag förstod inte till att börja med vad som var galet. Jag upprepade min fråga gång på gång ” Vad handlar det här om?” ” VERY BAD” VERY BAD” upprepade hon i sin tur på engelska, resten av konversationen kom på ryska med 100 km i timmen.
Det är inte tal om att gå tillmötes. Jag bad henne vänligt att tala långsamt. NJET! den kvinnliga passpolisen ville absolut inte samarbeta. Det jag fick ut av den ryska konversationen var att jag inte hade imigrationskort. VA!? Kön växte och folk var mäkta irriterade över hennes agerande. Det första man tänker är ” Har de infört VISUM igen under tiden jag har varit borta, detta togs ju bort när Melodifestivalen gick av stapeln i Kiev. ” Har jag missat något ?”

Hennes kollega som sitter i kuren bredvid kan lite engelska. Jag ber honom att kalla dit deras överordnad så vi kan lösa problemet som de påstår att jag har. Jag får kliva åt sidan i kön för att vänta.
Så kommer han till slut och jag frågar honom vad som pågår. Han tittar i passet och säger
”No problem” Vadå no problem det var ju helkört för en halvtimme sedan.

Jag är fortfarande inte säker på varför det blev så stora problem.

Så är det äntligen boarding för flight WW 216 till Stockholm. Jag och en svensk till finns ombord, jag förstår att detta är Nicklas Bergström :-)
Vi taxar ut på startbanan och snart är planet uppe i luften. Nedanför breder Ukraina ut sig. Jag tänker på barnen. Tänker på den lilla byn Piski, tänker på barnens förflutna, tänker på alla de barn och ungdomar som finns på gatan hungriga, smutsiga och utan hopp, tänker på alla barn och ungdomar som är ute i trafficking och blir tvingade att betala livet med sina kroppar, tänker på Tanja och hennes sår, känner hur värmen sprider sig i mig när jag vet att hon nu har det bra och får vila.
Jag märker inte själv att tårarna rinner, inte förens en steward lutar sig över mig och frågar om allt är okey.
Det finns så mycket att gråta över men det finns också så mycket att vara tacksam och glad över.
Vi i Barnens hopp och Barnens ambassad gör så gott vi kan (och lite till). Vi önskar ju att det inte skulle finnas ett enda barn på gatan. Att alla fick äta sig mätta, få utbildning och få leva ett liv som är värdigt.
Idag är det inte så för hundratusentals barn i Ukraina.

Vi kommer att stå vid deras sida till dess makthavarna gör något och inser att det är Ukrainas framtid som står på spel.


Sollentuna februari 2007
Agneta Bergström