Gud´s små änglar Ukraina

Gud´s små änglar


Så här gick det antagligen till.

När Gud skapade världen så skickade han ut sina små änglar för att måla blått för dagsljus och svart när det skulle vara natt. De små änglarna flög från stad till stad, från by till by.
Från land till land och från kontinent till kontinent. De flög över de stora haven för att måla varje liten vrå med den färgen de hade i sin lilla målarfärgspyts. På hemvägen så flög de över den lilla byn Piski i Ukraina. Det var då en liten ängel upptäckte att hon hade lite svart målarfärg kvar i sin burk. Hon började då att tänka ” Ska jag ta hem den här färgklicken eller hur skall jag göra” Nej! Hon bestämde sig för att inte ta hem färgen utan istället hällde hon ut resten just över den lilla byn Piski.

Jo! så måste det ha gått till. För just i Piski är det kolsvart nattetid.
Det finns ingenstans där det kan vara så stjärnklart som just i den här lilla byn.
När man står och blickar upp mot himmelen så kan man se hela universum och ibland känns det så nära så att man lätt skulle kunna sträcka ut handen för att kunna ta på stjärnorna.
Där finns lilla och stora Karlavagnen, Orion, Polhemsstjärnan och hela stjärnbaneret.

Jag har skrivit om det här i en tidigare reseberättelse, det är så vidunderligt vackert. Det gnistrar som diamanter i skyn och det är verkligen beckmörk. Ingen gatubelysning, inga neonskyltar utan bara Universum.


Barnen har varit på två läger i sommar. Ett vid Svarta havet och ett 10 mil utanför Kiev.

De har kunnat sola och bada, de har lekt och träffat nya vänner. Båda lägren hade gedigna program från morgon till kväll. Det har blivit mycket lek och tävlingar, sångstunder och myspys på kvällarna. Barnen har skött sig enormt bra och i bagaget med sig hem hade de diplom som visade hur flitiga de hade varit. Glada nöjda, solbrända och överlyckliga kom de så tillbaka till Piski.

Men alla barnen bor inte i Vännernas hus. Jag klev på den abonnerade bussen som hade tagit dem från Svarta havet till Piski och kramade om de barn som skulle vidare. Det var en tryckt stämning, vi vet ju alla vilka svåra förhållanden de kommer ifrån och det var väldigt svårt att gå omkring på bussen och pussa vart och ett av dessa barn. Ingen ville åka hem och de har min fulla förståelse. De bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, mormor eller släktingar, så vi kan ingenting göra i dessa fall mer än att hjälpa till och se till att barnen får gå i skolan och får mat varje dag.


Barnen i Vännernas hus lever ett annorlunda liv, deras föräldrar är ofta inte längre vårdnadshavare, man har mist all sin rätt till sina barn.

Vi har hunnit med mycket under de veckor jag var i Ukraina. Vi har röjt och städat, satt upp gardiner och läslampor. Hela flicksidan är nu klar med renoveringen. Barnen var överlyckliga att komma hem, det var ju hur fint som helst. Och den första frågan var ”Hur går det med renoveringen”

Jag har hunnit vara med på en utdelning av Barnens hopps humanitära last. I Piski finns det en liten lagerlokal dit man tar saker för utlämning till de olika små byarna i länet. Hit kommer man med häst o vagn eller också har man åkt buss flera mil för att få kläder till sina barn och sig själv.

Ett exempel är de två flerbarnsmammorna som bor i en annan by. Först går de flera km till bussen som tar dem till staden Bobrovitsa, sedan åker de tåg för att senare byta till buss till Piski. De hade fem väskor var med barnkläder i olika storlekar med sig hem. Länge stod de och valde kläder för sina små barn.

Efter det kom fem familjer med häst och vagn, de skulle få plats med sina saker på kärran.
Kläder, leksaker skor m.m. packades noggrant innan det var dags för hemfärd.

Det är underbart att se att de saker vi skickar med långtradaren kommer till dem som är verkligt behövande. Katja och Nadja gör ett bra arbete med utdelning av lasten.

En annan underbar nyhet är att Katja och hennes son Jura har fått ett alldeles eget hem. Tvärs över gatan från barnhemmet bor hon nu i ett eget litet hus. Det är ett gulligt hus med två rum. Toalett finns ute på gården och vatten är ännu inte indraget i huset. Vi räknar med att kostnaderna för hyra, värme och el kommer att kosta ca 600 kronor i månaden. Lite skillnad från våra priser här hemma.

Så nu behöver vi er hjälp igen. Vill du vara med att sponsra Katja och Jura i hennes nya liv så blir vi väldigt glada, och det är egentligen ingenting mot vad Katja blir. I hela sin uppväxt levde hon på gatan med mamma och mormor. Så blev hon gravid, födde sitt barn och vägrade att lämna bort honom. Det var då hon kom till Vännernas hus. Där är Jura uppväxt. Men det är klart att det är kämpigt för en ung mamma att leva sitt liv på ett barnhem. Vännernas hus har räddat hennes och hennes sons liv från misär och fattigdom, det är ingen tvekan om den saken. Steg för steg skall nu Katja stå på egna ben, lära sig vad det sociala livet innebär. Hushålla med sin lilla lön etc. Men hela tiden har hon stöd från Vännernas hus. De finns hela tiden i bakgrunden för att hjälpa och stötta henne. Vi tar tacksamt emot varje krona som kommer in till Katja. Märk talongen ” Katja och Jura”.

Alla barnen har oerhört tunga bagage att bära. De kommer från missbruk, kriminalitet, misshandel och misär.
Den 22/8 fyllde Boas 60 år. Vi planerade för fest. Några gäster kom långt ifrån, närmare bestämt från Sverige. Det var Ilse och Gerd från Horred som ville gratulera. Det blev några stressiga dagar. Mat skulle planeras och dukningen skulle vara vacker. Mirjam och jag gjorde tjälknöl på nötkött, potatissallad med Ukrainas underbart goda smetana, sallader och små snittar med lax etc. Barnen hjälpte till med allt. Potatis skalades, snittar dekorerades, kött skars i tunna skivor. Det låg en härlig feststämning över hela huset. Och så var allt klart och gästerna började att anlända. Där kom borgmästaren från Bobrovitsa med sällskap. Vänner och bekanta från Kiev och från Barnens ambassad. Det blev flera tal och framträdande från barnen under middagen. Tala om uppskattad middag. Potatissallad hade de aldrig ätit och det var verkligen gott. Lilla Vanja tog av alla snittarna, men när han satte tänderna i laxsnitten tittade han på mig och sa " Näää den här vill jag inte ha". Mirjam hade bakat en stor tårta med bär och grädde. Alla barnen hade klätt sig med de finaste kläder de hade och man såg riktigt hur de njöt av att gå på fest. Vi hade dukat bord i sportsalen i Vännernas hus. Ja må du leva sjöngs på både ukrainska och svenska. Efter flera timmar vid bordet var det dags för gästerna att bryta upp och åka hem. Ilse och Gerd åkte till Kiev och flygplatsen. Flera bilar skulle till Kiev. Många kramar delades ut och mitt i allt kramande så trodde Roman (6 år) att även jag skulle åka hem " Agneta vart ska du”? "Hem" sa jag på skoj, men när jag såg hans uttryck ändrade jag mig snabbt och sa " Nej jag bara skojade" han tittar stint på mig med sina stora bruna ögon och utbrister med händerna mot himmelen " Slava Bog" Välsignade Gud.
Vi skrattade hjärtligt åt hans kommentar.

I sommar har vi haft storkar gåendes på gräsmattan. Orädda har de gått omkring på territoriet. De har också suttit på taknocken och tittat ner på barnen. Jag tror att det handlar om mammastork och pappastork samt tre stora barn. Vilken känsla att stå någon meter ifrån dessa stora fåglar. Vi tar det som ett gott tecken, storkar är väldigt sociala och de bygger gärna sina bon där det finns människor. Vi hoppas att de kommer tillbaka nästa år igen. Barnen berättade också att det hade bott ugglor uppe på en gren, precis utanför huvudentrén till huset.

Sent en kväll när vi hade sagt godnatt till alla barnen och trodde att de sov hände något upprörande. Vi vuxna satt i köket och talade med varandra innan vi skulle gå och lägga oss. Jag tycker att jag hör någonting i korridoren och reser på mig och går ut. Då kommer Vitja springande emot mig, jag ser att han är upprörd men det enda jag uppfattar av hans ord är "mörk och möbler" när han förstår att jag inte fattar så viftar han bort mig och fortsätter att springa. "Gde Mirjam, Gde Mirjam ?" Vart är Mirjam? Jag säger till Mirjam att komma fort och då berättar Vitja att det är tjuvar ute på området som just nu håller på att stjäla de vinröda trädgårdsmöblerna som vi just hade köpt. Efter det bryter kaoset ut. Vart enda barn är på fötter. I kalsonger och pyjamas springer de ut med ficklampor för att skydda det som är deras.
Det är becksvart ute. Vi skickar ut hundarna och springer själva ut för att försöka stoppa det som sker. Boas behöver bara säga " Kto tam" "Vem där" och då förvandlas dessa familjehundar till jättebra vakthundar. De rusar ut beredda till att beskydda barn och hus.
Tjuvarna hann inte så långt, de insåg säkert att de inte skulle ha klarat av att bära allt de tog med sig så de slängde möblerna i ett buskage. Boas flyttade minibussen till huvudentrén och vi lät belysningen vara på hela natten. Barnen var väldigt upprivna, Nadja (en av Barnens ambassads anställda från Kiev) fick sova hos flickorna. Gerd låg och höll om en annan flicka som bara skakade av rädsla, och hundarna placerades ut i de olika rummen. När jag kom in i småpojkarnas rum ser jag Ruslan 12 år ligga på golvet. Där låg han för att Roma och Sasha skulle våga somna. Så la sig äntligen lugnet över Vännernas hus igen. Trots att det inte var så väldigt farligt det som hände så väckte det oerhört starka känslor hos barnen. De kommer ihåg vilka förhållanden de kommer ifrån och allt blev väldigt jobbigt för dem.

I aftonbönen på kvällarna ber barnen för alla världens presidenter, för mormor och syskon som de kanske inte har träffat på mycket länge, för sjukdomar, för Mirjam och Boas och för mig, men framförallt ber de för sitt Ukraina. De sjunger att vi är en enda familj och varje gång blir jag väldigt rörd när de sjunger just den sången. De sjunger med sådan inlevelse och känsla. Det kan få tårar att rinna på vem som helst. Och mina rinner konstant när de sjunger.
De har fått lära sig flera nya sånger på lägren i sommar, de dansar och sjunger om havet som de har varit vid.

Nu har de börjat i skolan igen. Roma som förstaklassare. Han har sett fram emot den här dagen länge nu. Och nu är det bara tre barn som är hemma i huset under dagtid. Det är 4-åringarna.

Som alltid är mina vistelser i Ukraina omtumlande, slitiga, tröttsamma, stressiga och helt UNDERBARA. Vi talar sällan om den dagen jag skall åka hem, men den kommer ju så småningom och är helt ofrånkomlig. Vi gråter och snyftar i varandras armar. Jag som vuxen försöker att trösta med viskande ord " jag kommer i december igen, tiden går fort" ord som jag viskar i tröstande mening mycket för mig själv också. Det känns som om jag slits mellan Ukraina och Sverige. Jag behövs i Piski och jag behöver dem lika mycket. Mirjam, Boas och jag har samma värderingar samma mål och vi tänker lika, det är inte så alldeles lätt att samarbeta på samma sätt med ukrainarna själva. Det ÄR kulturkrockar och oliktänkande hela tiden. Vi anser att dessa barn måste skyddas, att man ALDRIG kan skämma bort ett barn tillräckligt mycket med ömhet, kärlek och tillit. Vi talar ideligen om för barnen hur älskade de är. Hur mycket de betyder för oss och många andra i Sverige och Finland. Barnen är värda var eviga millimeter av den kärleken. Alla barn är det oavsett bakgrund. Jag känner mig privilegierad och tacksam över att jag kan bidra till allt detta. En gåva som jag värdesätter över allt annat. Mirjam känner till och vet om alla mina tankar. En dag kom hon med ett vykort och gav mig. På kortet stod det "Hem är där någon väntar på dig. Välkommen hem Agneta"
Det är bland de finaste korten jag någonsin har fått. Jag vårdar det ömt och jag känner en enorm glädje när jag nästan dagligen läser orden.

Jag finns nu på plats i Barnens hopp i Sverige igen. Det är oerhört mycket att göra i både packning, planering, möten etc. Trots detta så hinner jag räkna dagarna innan jag återser mina kära vänner i Vännernas hus i Piski, till mina små och stora änglar i den lilla kolsvarta byn Piski, i Ukraina. Tack för att ni finns. Jag älskar er.

Sommaren 2006 Ukraina
Agneta Bergström