Vägens slut.Ryssland

Huset vid vägens slut.


Ett år har gått,vi har kommit fram i slutet av juni år 2000. Barnens Hopp är redo att sända iväg ytterligare två långtradare till Pskov regionen i Ryssland.
Det gångna året har varit fyllt av trevliga händelser. Vi har haft basarer, insamlingar och en underbar konsert till förmån för våra små vänner.
Lådor har packats, företag har skänkt olika produkter, människor runt om i landet har stickat vantar, mössor och varma tröjor.
Allt är som vanligt planerat in i minsta detalj och som vanligt fattas det olika papper som vi aldrig har hört talas om.
I år reste vi från Stockholm den 25 juni och anlände den ryska gränsen den 26 juni.
Vi hade blivit lovade att få köra direkt till Pskov för att förtulla vår last.
Det fick vi också men vi var inte framme i tullområdet förens 1.30 på natten.
Natten var kolsvart och vi såg knappt var vi var. Vi hörde bara knastriga högtalare som ropade ut någonting på ryska.
Våra chaufförer ville i det läget inte fortsätta in i ett för oss helt okänt område där det inte fanns en människa i sikte.
Sakta , mycket sakta fortsatte dock lastbilarna att köra. Siluetter av gamla järnvägsvagnar stod längst den knaggliga vägen. En känsla utav att vara iakttagna infann sig. Vi visste inte om det var oss den knastriga högtalaren ropade till. Till slut kom vi fram till
en byggnad som såg ut att vara en tullstation. Det fanns inte en chans att vi kunde lämna lastbilarna i detta okända område så därför bestämde sig chaufförerna att sova i sina bilar den natten.
Natalie, Solveig och jag själv åkte till ett lägenhetshotell för att sova några timmar.

Tidigt nästa morgon skulle vi vara i tullen för att deklarera det vi hade i lasten.
Efter några timmar sömn var det dags att ge sig av till tullen igen. Marina som arbetar på tullen hade i förväg lovat att hjälpa oss igenom.
Den tullen som vi först hade blivit hänvisade till vägrade att ta emot oss utan betalning.
Det visade sig att Elkom den tull som vi kom till var den enda tull som välkomnade oss utan att ta betalt.
Nu har tullarna i Ryssland även börjat att sko sig på humanitär hjälp vilket oroar
oss väldigt mycket.

Ludmila, Barnens Hopps medarbetare i Pskov gjorde en strålande insats liksom
hela hennes familj. Vi har i flera dagar blivit forslade från den ena personen till den andra
för att deklarera alla våra papper. Stämplar skall sättas på dokumenten och det kan vi få åka flera mil för att få .
Dag efter dag sitter vi fast. Vi anlände Ryssland måndag kväll på torsdag eftermiddag var vi klara att åka till vår första mottagare.
Helt maktlösa har vi bara att vänta och foga oss i deras bestämmelser. Den här gången var det en kartong med sybehör och två
kartonger med nya nappflaskor från Johnson & Johnson som irriterade.

Ryssarna försvarade sig med att de inte kunde vara riktigt säkra på om det var farliga nappflaskor vi kom med. När vi påpekar att detta skulle vara helt idiotiskt att leverera farliga saker till små barn så rycker de på axlarna och säger " Det är våra regler"
Det lönar sig inte att bråka utan istället avvaktar vi och låter ryssarna göra jobbet.
Tulltjänstemännen får lasta av , kontrollera och lasta på lastbilarna igen. Våra papper är klara det är den ryska tullen som hela tiden strular, många gånger är det rena provokationen. Men det lyckas aldrig med oss vi har lärt oss att vänta och inte betala mutor . Det tar i alla fall en evig tid och till slut går man på knäna. Allt vi vill är att frakta våra insamlade saker till de barn och ungdomar som lasten är ämnad för. Till Rysslands framtid. Att vänta och sitta av tiden på det här viset är knäckande. Tiden rinner bara i väg och avresan till Sverige närmar sig med stormsteg. Vi vet aldrig om vi kommer att hinna eller ej.

Inne på tullstationen arbetar Marina (tulltjänsteman) med våra papper. Jag räknade att vi stämplade och skrev under 127 olika dokument som hon hade skrivit ut på sin dator.
När jag frågade var alla dokumenten skulle gå så visste hon inte.
Fyra nätter sov våra chaufförer i sina bilar inlåsta på tullområdet Ellkom .
När det går så här trögt och allt bara känns hopplöst då frågar jag mig gång på gång vad jag sysslar med. Det känns som om de utmanar oss,vem kommer att tröttna först. Är det så de tänker kan jag bara meddela att Barnens Hopp har gått ur den här kampen med flaggan i topp sedan 1996. Vi har väntat, varit envisa, sovit i tullen, vaktat lasten, suttit timmar i streck på pinnstolar, varit inlåsta och nekade att sätta oss i förbindelse med omvärlden haft tålamod och så vidare. Vi har alltid kommit fram dit vi skall och det är också våra ambitioner, ingenting annat räknas. Numera är vi kända i Pskov som teamet med det enorma tålamodet.

Vår första avlastning är i en skola inne i Pskov. En högstadiet skola där även föräldralösa barn går. Dessa barn bor på skolan.
Något fattigare har vi aldrig upplevt i hela vårt liv. Den här skolan är mycket svår att beskriva med ord.
Flagorna hängde ner från väggen, stora hål fanns i väggarna, stanken var ohygglig.
Fukten trängde igenom och på en del ställen rann det fukt på väggarna. Barnens toalett går knappt att kalla för toalett. Inget toalettpapper hade funnits på mycket länge. Detta är Paradiset för kackerlackor, råttor och andra skadedjur. Inte ett boende för barn och ungdomar
Det här var faktiskt det värsta vi någonsin har sett.
Jag kände hur det vände sig i magen på mig när vi tittade in på toaletten. Skolan har aldrig fått hjälp och här är behovet oändligt stort.
Ungdomarna hjälpte till att lasta av bilen och alla var så jätte glada över vad just deras skola skulle få.
Jag glömmer inte den lycka som strålade ut från ögonen på en 15-årig pojke när jag gav honom en kulpåse med några glas kulor i. Det var nog det enda han hade ägt i hela sitt liv. Med en fimp i mungipan tackade han mig så väldigt mycket för den fina gåvan. Samtidigt kan de nog inte förstå att vi ger bort så fina saker och just att de har fått tagit emot dem. När vi säger att "Det här skall ni få" så ler de med hela ansiktet och ser otroligt lyckliga ut.
Skolan behöver ha absolut allt, från skolbänkar till svartatavlor, pärmar, papper o.s.v.
För mig är det obegripligt hur man kan driva en meningsfull undervisning i den här miljön.
När vi frågar vad som händer med de här flickorna och pojkarna när skolan är slut och de inte längre kan få vara här, så är svaret det som vi alltid har fått. Flickorna blir prostituerade och pojkarna går med i Röda Armen. Blir placerade i Tjetjenien och många mister sina liv.

Solveig och jag får se ett utav rummen som några flickor bor i. Tapeterna hänger ner från en del ställen. En enkel brits står längst väggen. Fukten är påtaglig och just i dag öser regnet ner utanför. Det som säkert skulle föreställa ett badkar var bara ett hål i golvet med massor av cement och tegelstenar liggandes runt omkring. Jag kommer på mig själv med att lägga handen mot väggen och be
" Gode Gud kom och hjälp dessa barn och ungdomar"

Vi var chockade när vi åkte ifrån den här skolan och ännu mer beklämda när Ludmila, Barnens Hopps medarbetare i Pskov sa att det fanns många flera sådana här skolor.
Helt tomma satte vi oss i bilen för att åka till nästa mottagare Pskovs regionala barnsjukhus

Vi hade förberett oss ganska ordentligt på den här mottagaren. Vi hade hört att sjukhuset skulle vara otroligt fattigt.
På mobilen ringde vi till Olga barnläkaren och meddelade att vi var på väg. " Ni är så välkomna så jag har gjort plats i min soffa till bagaget" Gjort plats i sin soffa, men ......
Hon kunde aldrig ana att vi skulle komma med en hel lastbil. En positiv chock kan man lugnt säga att hon fick.
Överläkaren blev omedelbart ditkallad och även han blev chockad över mängden vi hade med oss.
Sjukhuset är också i behov av allt.
Men även för oss blev det en positiv upplevelse. Sjukhuset är fattigt, mycket fattigt och spartanskt, men personalen är underbara mot barnen som ligger i sina små sängar. Olga en läkare i 35 års ålders har vigt sitt liv åt barnsjukhuset och man ser tydligt hur populär hon är. Barnen klänger runt om henne.
Här vistas barn som är sjuka men även de som har hittats på gatan. Två mammor bodde med sina små bebisar på sjukhuset. De hade ingen stans att ta vägen men ville inte skiljas från sina små. Alla barnen fick var sin mjukiselefant av oss. Olga berättade om en liten pojke 5 månader som låg där, hans mamma hade druckit så mycket alkohol så att hans ena höft inte hade utvecklats, nu var han gipsad och skadan skulle tydligen gå att reparera. Han skrek av glädje när jag kittlade honom lite i sidan och var jätteledsen när jag skulle stoppa honom tillbaka i spjälsängen. När jag står och tittar på honom i sin säng så undrar jag vilket öde denna lilla 5-månaders pojke skall gå till mötes. Framtiden är oviss för honom, men jag ber att någon skall förbarma sig över den lille och ge honom ett bra och kärleksfullt hem. Jag är trött, smutsig och tårarna rinner. Jag tror att vi alla har klivit över en gräns som man egentligen inte skall kliva över.

Vi drack te och Olga berättade om sjukhuset. Vi fick veta att det var brist på allt. Blöjor,leksaker, nappar, medicin, vitaminer ja precis allt.
Nu har vi levererat en stor last till sjukhuset så jag tror att de klarar sig under vinter.
Varma filtar och täcken fanns också med i lasten.
Personalen är djupt tacksamma över den hjälp de har fått och det tar nog lång tid för dem att förstå storleken på lasten. Olga hade gjort plats i sin soffa, vi behövde ha ett stor rum för att få in allt. Visst gör det ont när man ser de här små bebisarna ligga i sina sängar, allt man vill är ju att de skall få vara hos sin mamma och pappa. Men i de flesta fall så är föräldrarna så alkoliserade eller misshandlar barnen så grovt att allt är bättre än att stanna kvar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen det behövs en genomgripande social förändring i Ryssland. Detta stora land löper en allvarlig risk att förlora sina barn. Deras framtid.

Huset vid vägens slut
==============

Nu går färden mot Rodovoje , det barnhem som har följt med oss längst. Det är alltid en alldeles speciell känsla att åka dit. Ett härligt jordbrukslandskap åker vi igenom. Här och där ser vi lite kor en häst och några getter. Alla i teamet är förväntansfulla inför mötet med Rodovoje.
Rodovoje har 200 innevånare och alla får ta del utav de saker som kommer från Sverige,
Vi passerar en skylt som berättar att vi är inne i byn, Vi svänger lite åt vänster och där vid vägens slut ligger det. Barnhemmet som vi alla älskar. Rodovoje inbäddat bland lummiga träd, solen strålar genom trädtopparna och där, där står personalen och vinkar allt vad de förmår. Vi slänger oss ur bilen och kastar oss i armarna på varandra, glädjetårar blandas med ryska och svenska språket. Jag uppfattar bara Agneta, Agneta, Agneta.
Känslan över att vara tillbaka går inte att beskriva. Ett år har gått och nu står vi här igen redo att bistå med insamlade saker.
Efter puss och kramkalaset skall vi då äntligen börja avlastningen. Taisia föreståndarinnan har tagit bort ett fönster så att vi kan lasta av direkt in i rummet där lagret kommer att vara ett tag framöver.
Torkskåp, skolbänkar, torktumlare, toalettpapper, små barn möbler från Kummelby kyrka, diskbänkar, Gustavsbergs toaletter, handfat, cyklar, tvättmedel, kläder skor ja listan kan göras lång. Taisia gråter stilla när hon ser att en rullstol är med ifrån Sverige. Hennes syster är handikappad och nu äntligen får hon en rullstol.
Det tar flera timmar att lossa de båda bilarna. Barnen väntar otåligt på att få träffa oss.
Tissel och tassel hörs på övervåningen. Men innan vi skall träffa barnen måste de sova middag en stund och vi skall få någonting i våra magar.
Taisia har gjort i ordning en härlig soppa och massor av annan god mat.
Jag instruerar Taisia om fax och hjälper henne lite med den dator som vi hade med oss förra året. Vi går också igenom hur tumlare och torkskåp fungerar.
Taisia berättar för oss att när personalen har gått igenom hela lasten så sätter de ut långa bord framför barnhemmet. Familj efter familj får komma och säga vad de behöver. T.ex. 8 par byxor 6 par vinterjackor 2 cyklar o.s.v. Detta gör att vi når ut till alla 200 i byn. UNDERBART!!!
Taisia säger att det är rena folkfesten när familjerna kommer och får sina saker.

Maten räcker gott och väl i Rodovoje numera, eftersom de aldrig har några andra utgifter än mat, resten får de ifrån Sverige.
Det känns underbart skönt när Taisia säger " Var inte oroliga för att vi inte har mat till barnen, nu räcker det året om, ingen behöver gå och lägga sig med tom mage" "Ingen behöver frysa längre, alla barnen har det varm och skönt i sina sängar"
Orden lägger sig som balsam runt hjärtat och jag vet att vi kan åka hem till Sverige och vara lugna för Rodovoje.

Klockan är 14.45 vi har hunnit att mata de hemlösa hundarna, tre stycken finns det i området och nu har Taisia lovat att de skall få tak över huvudet och mat när vinter kommer.
Vi går upp i leksalen där barnen är redo att välkomna oss med sin väl inövade välkomsthälsning. Små stolar har man satt ut i en halvcirkel där vi blir ombedda att slå oss ner.
Musiken börjar och ur kommer några barn i sina folklore dräkter . De går fram till Björn och mig med ett litet kort som de har gjort och så kommer den härligt varma kramen. Det känns som om de aldrig vill släppa.
Sedan kommer uppträdande efter uppträdande. Barnen är jätte duktiga på att dansa och spela små sketcher.
Många tävlingar blir det också. Vi från Barnens Hopp deltar och jobbar nästan livet ur oss för att få en chans att vinna.
Mycket glada skratt och rop fyller Rodovojes barnhem, alla skall hålla handen . pussas och kramas. " Mamma" Mamma kom" Min mamma" Att bli kallad mamma för så många barn är omvälvande och innebär också en märklig känsla. Jag försöker med att säga "Agneta" i stället men nej de har bestämt sig för "Mamma". Känslan infinner sig direkt "jag måste orka fortsätta hjälpa de här små barnen. Jag bara måste, de kan inte bli svikna igen"
Det är klart att man blir ledsen över att situationen är som den är, barnen skulle naturligtvis ha sin mamma och pappa hos sig. För oss är det obegripligt att någon lämnar ifrån sig sitt barn. Dessa underbara små barn som inte har gjort något fel eller ont de är lämnade till sitt öde.
Och när jag sitter och tittar över den skara barn som finns i Rodovoje så tänker jag " Hur många av dessa flickor kommer att hamna under prostitutionen"
Jag måste slå bort tanken för att kunna glädjas åt barnen just nu.

Nu är det Solveigs och Björns tur att tävla , man har satt ut små stolar och så dansar man runt stolen , när musiken tystnar skall man försöka att sätta sig på en stol. Jag kan ju redan nu berätta att det gick inget vidare för Barnens Hopp team. Solveig ramlade all världens väg och Björn missade stolen totalt. Det blev en liten flicka som vann den tävlingen.
Så skulle vi tävla med en upplåst ballong som skulle hållas på en sked. Vi skulle runda en kona med ballongen i luften. Min ballong hamnade högt uppe på en spiskarm och jag var en förlorare redan innan jag hade startat, Detta tyckte ju naturligtvis barnen var jätte kul och alla skrattade och skrek.
Nästa lek tävlade jag och en liten flicka mot en personal och en liten pojke. Tävlingen gick ut på att vi skulle trä på oss ett byxben och springa allt vad vi kunde runt en kägla och sedan i mål. Jag och lilla Nadja trädde i våra ben i samma byxben och måste göra om allt från början, men sedan kom vi i väg i världens fart och vann den tävlingen.
Ni kan ju tänka er vilket liv det var. Stämningen stod högt i taket och barnen verkade rent av lyckliga.
Nu kom det spännande ögonblicket när godispåsarna skulle delas ut. "Spasibo mamma"
"spasibo mamma" pussar och varma kramar haglade fullkomligt över oss. Godis räknades
påsar jämfördes, skrattande lyckliga barn som hade munnen fulla av Ahlgrens bilar.
Mmmmm....... Vad gott. Vi fick t.o.m. smaka!

Ut i parken efter alla uppträdanden och lekar . Björne blåste ballonger så han var blå i ansiktet. Björne var pappan, som klättrade på taket och hämtade Sollentuna hems ballonger som hade fastnat, Björne blev pappan som kastade barnen upp i luften så de kiknade av skratt. Med mig var de mer stilla och ville hålla handen och sitta i knät. De var väldigt noga med att visa alla de saker som de har fått från Sverige tidigare. Där stod rullskridskorna, cyklarna alla spelen, innebandyklubborna m.m.
Vi gick där i parken och sjöng och nynnade lite. Barnen sjöng någon stilla sång på Ryska medans jag sjöng " Du vet väl om att du är värdefull"
Mellan regnskurarna så strålade solen ner mellan trädtopparna och en lycka infann sig i den lilla parken vid barnhemmet.
Jag hör mig själv upprepa gång på gång. " Gud håll din hand över Rodovoje ,
nu och alltid, Välsigna barnen och deras personal"

Taisia berättar också att barnen inte alls är så sjuka längre sedan de fick hjälp. Hon tror att det beror på att nu kan barnen vara ute mycket mera och att de har varmt i sina sängar.
Det känns skönt att höra att Barnens Hopp har nått så långt.
Kvällen börjar bli sen och vi skall äta lite Blinier innan vi åker till Pskov. Barnen skall straxt gå och lägga sig deras dag har naturligtvis varit full av spännande saker.
Men dagen efter (söndagen) skall vi komma tillbaka så det här avskedet är inte så svårt. Vi har fortfarande inte lämnat ifrån oss paketet ifrån Humlan som
6 -åringarna skall få.

Trötta smutsiga kommer vi fram till vår bostad. Bilen måste låsas in på en bevakad parkering annars har vi ingen bil kvar i morgon. Det finns inte ett försäkringsbolag i hela världen som vill försäkra en bil i Ryssland. Men på en bevakad parkeringsplats är den bättre skyddad. Natten passerar med några timmar sömn. Utav all sömnbrist börjar man nu känna sig nästintill sjuk, men på något sätt går det att kravla sig upp.
Vi blir ganska mycket försenade eftersom vi inte hittar en enda mack som har 98 oktanig bensin, men till slut finner vi en i alla fall,
Stora tunga moln finns på himlen och tidvis öser regnet ner.
Vi åker mot Rodovoje igen och när vi kommer ut på landsbygden skingrar sig de hotfulla molnen och solen tittar fram.
Svag sväng åt vänster och där ligger det igen " Huset vi vägens slut" vi är framme i Rodovoje.
Barnen står och knackar i fönstren på oss , vinkar och slänger slängkyssar.
Vi har lite att pyssla med innan vi träffar barnen igen. Våfflorna hinner vi inte med att grädda, så vi lämnade våra våffeljärn och beskrev hur man skulle göra med smeten. 600 laggar räcker smeten till. Det var synd att vi inte hann med den här saken men tyvärr så tog det för lång tid i tullen för att det skulle gå. Nu får personalen göra det i stället.

Paketet från Humlan fick 6 åringarna öppna medans de andra sov. Med spänd förväntan klippte vi upp snöre och tejp. I paketet fanns dockor, pärlor som man kan göra halsband utav, bilar, mjukisdjur och mycket annat.
När alla hade hittat vad den ville ha ställde de upp sig i rad och sa i mun på varandra " Tack så mycket våra vänner på Humlan"
Den här gruppen hade också gjort ett mycket trevlig zoo. Men alla de saker vi hade med oss förra året har de byggt upp en djurpark med alla djuren. Ormar krälar i trädet, zebror springer på savannen giraffer står och betar från träd o.s.v., Runt allt har de byggt ett staket.
Barnen är kreativa i Rodovoje, på det här barnhemmet har man gjort det så familjär som möjligt.
När jag hade ett möte med den högsta chefen på Education Department
VeraVasilieva Emilianova, påtalade jag också glädjen och den positiva anda som finns i Rodovoje. Det är tragiskt att barn blir lämnade av sina föräldrar detta sker allt för ofta i Ryssland.
Men trots att Rodovoje är fattigt , huset mycket, mycket slitet så har man här byggt upp ett utomordentligt bra hem för barn.
Jag önskar att Rodovoje kan bli föredöme för andra barnhem i Ryssland.

Vi måste naturligtvis fortsätta att hjälpa byn så mycket vi kan. Men vår hjälp kan de nu koncentrera sig på att köpa mat i stället. Andra små byar runt omkring har i sin tur bett Rodovoje om hjälp och kanske kan det bli så att hjälpen kan sprida sig ,

Biblarna finns nu på plats och två gånger i månaden kommer undervisning i form utav söndag skola att ske.

Det är dags att säga adjö eller som jag föredrar "vi ses igen", vi gråter förtvivlat
Barnen står i sina små fönster och vinkar och slänger slängpussar. Taisia klamrar sig fast och man måste frigöra sig för att säga hejdå till resten av personalen.
Detta är så fruktansvärt svårt jag behärskar mig så att jag nästan skakar.
När vi har sagt adjö sätter vi oss fort i bilen och kör iväg. När vi kommer utanför
muren så står den gamla kvinnan Sascha och hennes gamla man där. Sascha har inga tänder, hennes kläder är mycket smutsiga hon står i ett par för stora
SJ gummistövlar och vinkar. Vi stannar bilen och hoppas ur. "Sascha" "Sascha" ropar vi. Det äldre paret kommer oss till mötes. Jag tar upp 300 rubel (90 kronor) och ger dem, det motsvarar en pension i Ryssland. Då utbryter ett pusskalas utan dess like. Sascha och hennes man går sakta hem till sig, de vinkar sakta och ler med hela ansiktet.
Jag vet att Gud kommer att hjälpa dem.

Jag var och besökte Pastor Pavels Babtistkyrka i Petjory. Den lördagen var det 70 år jubileum för kyrkan och många människor och pastorer hade kommit dit.
Pastor Pavel berättade att det förekommer en svår förföljelse från speciellt det munkkloster som ligger i Petjory.
När någon ny kommer till Pastor Pavels församling är genast munkarna framme och skriver hotelse lappar.
Det här är obegripligt för oss som lever i Sverige. Att hela tiden vara rädd när man går till kyrkan för att det skall finnas någon elak munk bakom nästa buske.
Pastor Pavel sa också att många var rädda. Speciellt höst och vinter eftersom samlingslokalen ligger i utkanten av staden där det är väldigt mörkt.

Pastor Pavel har lovat att hjälpa oss med undervisningen i Rodovoje men om den minsta risk finns att det skulle bli hotfullt för barnhemmet så måste vi dra tillbaka undervisningen.
Ingenting får äventyra deras säkerhet.
I stället får vi försöka med undervisning innefrån barnhemmet.
Det blev en upplevelse att sjunga "O Store Gud" i en församling som bara sjunger på ryska och så jag på svenska . Jag tänkte på min egen församling där hemma i Kummelby och medger att jag började längta hem.
Jag har lovat Pastor Pavels församling i Petjory att vi i Kummelby kommer att be för dem.
Vi åkte ner till klostret i Petjory, men jag kunde inte förmå mig att gå in. Vi
nöjde oss med att dela ut godispåsar till fattiga barn och dela ut rubel till de slita smutsiga kvinnorna som sitter utanför klostret.

Resan har varit jobbig på många sätt, framför allt all den väntetid och detta pappersarbete
Hela tiden slits man mellan hopp och förtvivlan. Ena minuten verkar allt solklart nästa minut nattsvart.
Tulltjänstemännen har säkert gjort sitt allra bästa. De har sina regler som de måste följa. Det är bara så konstigt att ingen tull har samma regler som den andra. Alla har olika.
Att inte vilja ta emot en humanitär transport när man är så medveten om att det finns så många barn som behöver ha hjälp i Ryssland.är höjden av omoral. En enda tullstation ville hjälpa oss och det var Ellkom. Ingen annan var överhuvudtaget intresserad att ha med oss att göra. En märklig inställning i ett sådant fattigt land.
Men tack vara Ellkom så lyckades vi den här gången också. För varje transport är lyckad om vi kan köra fram till mottagarens dörr och det har vi gjort. Lite ledsna är vi över att vi inte hann att leverera Krasnogorodsk 600 barn deras last. Men de ordnade det själva och de insamlade sakerna finns nu även på dessa barnhem.

Utmattade är vi hemma i Sverige igen . Sakta börjar vi att repa oss. På näthinnan har vi alla de människor som har fått hjälp av Barnens hopp i år, men på samma närhinna finner vi också de som inte får hjälp . Må Gud hjälpa dem.


TACK!
För sponsring av pengar till transporten.
Sollentuna Hem , Sollentuna Församling, Stiftelsen Kristinas Fond,
Lions Stockholm, privatpersoner

TACK!
Humlan, Viby barn och ungdom, Ekbackaskolan ,Växhuset, Runan

Tack!
Till alla som har stickat varma vantar, tröjor, mössor och dyl. till barnen.

Tack!
Sollentuna Hem, Kummelby Kyrka, Ica Stens, Ica Viby, Ica Matcentrum,
Ica Lunden
Monark/Crescent, Canon, IBM, Husqvarna, Serla Metse Tissue, Emanco,
Johnson &Johnson, Leksakscity, Sergel Plaza Hotell, Sollentuna Lokal TV,
Duka Kista, Duka Sollentuna, OK, Bloms blommor, Silverdal blommor, Rappne Ulriksdals slottsträdgård, Norrvikens Vårdcentral, Häggviks skolan,
Frigolite Design,
Pingstkyrkan i Märsta, CT-trans, Vadsbo frakt, Malaco. Kummelby kyrka
Buena Vista film, Sollentuna Kommun, Rosagenta, Växus i Märsta,
Jysk bäddlager, NFB, Samsung Electronics, Xerox, Baptiskyrkan Sollentuna.


Tack!
Till Monika Törnqvist , Credo kören, Kummelby kyrkokör, Jan Bettner,
Johan Boeryd, Peter Kempi, Rickard Andersson, Christer Wallström

Tack!
Alla ni som ställer upp på basarer och säljer saker.

Tack!
Ett varmt och innerligt tack till dig Gunbritt som har packat var eviga kartong, utan dig skulle vi aldrig klara av det här.

Tack!
Alla ni som finns runt om oss och samlar in saker och forslar dem till Rotebro,
T.ex. Britta som åker från Runhällen med hundratals packade kartonger

Tack!
Mats och Susanne Schelander för sången ni gav till Barnens Hopp "When Children Cry"
Jag hoppas att CD kommer att finnas för försäljning inom kort och att den kommer att inbringa mycket pengar till Barnens Hopp arbete med barn som är lämnade och övergivna.


Tack!
Mamma och pappa för ert engagemang i Barnens hopp.


Tack till alla er som har gjort det här möjligt för oss.


Education Department Pskov Ryssland vill framföra ett varmt tack till alla som har deltagit i det här uppdraget.

Tack också från Barnhemmet Rodovoje, Pskovs Regionala barnsjukhus,
Skolan i Pskov, Barnhemmen i Krasnogorodsk

Till sist vill jag TACKA årets team för er insats. Det är kämpigt och vi lever tätt inpå varandra dygnet runt.
Vi utsetts för svåra stunder då känslor tar över. Trots detta har vi lyckats.

Vi nådde fram till "Huset vid vägens slut"

Stockholm den 10 juli 2000
Barnens Hopp

Agneta Bergström