Bland stenarna Ukraina

Bland stenarna brann det en glöd.

Ankomst 23.05 lokal tid till Borispol (Kiev) från Stockholm Arlanda med Aero Svit.

Efter 2.15 i timmar i luften landar vi så på Borispol, flygplatsen utanför Kiev. 
En kväljande lukt av flygplansfotogen och värme slår emot oss när vi kliver av flygplanet. 
Efter många kontroller, kommer vårt bagage på rullbandet.
Vi följer de röda pilarna mot utgången. Dörrarna slår upp och där står våra vänner. 

Många gånger har jag rest runt i världen men aldrig, aldrig någonsin har jag välkomnats med blommor! Längst fram i den väntande skaran av människor står mottagarna till Barnens hopps humanitära last. Pastor Viktor Kovba och hans fru Tanya med vita krysantemum
Egentligen vet jag inte vad vi säger till varandra, men jag känner värmen och kärleken i kramarna som utdelas.

    Färden börjar till staden Zhitomir som ligger 160 km väster ut från Kiev . Emellanåt känner vi en stickande brandrök. Viktor berättar att röken kommer från de många skogsbränder som härjar i Ukraina och Ryssland.
Vi passerar Ukrainas huvudstad Kiev. I staden bor det ca 4 miljoner invånare. 
Bilresan fortsätter väster ut. Efter ett par timmar når vi Zhitomir
(330.000 inv). 
En totalt kolsvart stad med inte ett enda lyse. Viktor talar om att kommunen inte har råd att ha belysningen på. Mörkret är kompakt och vi ser bara skuggorna utav de gångtrafikanter som passerar över gatan.

Hemma i Viktors och Tanyas lägenhet blir vi så inkvarterade. Lägenheten har två rum o kök. Gullan och jag får ta barnens rum under vår vistelse i Zhitomir. Vi stupar i säng och sömnen infinner sig nästan omedelbart.
På morgonen vaknar vi av små viskande röster, det är barnen som har vaknat. Nu väntar de naturligtvis på de utlovade presenterna. Ira och Dima var till en början lite blyga, men det går snabbt över och glädjetjuten är många när de packar upp sina leksaker som vi har haft med oss från Sverige.
En speldosa i form utav en ängel som håller ett elektriskt ljus i handen och som spelar julmelodier blir populär. Ira smeker det långa blonda håret på ängeln , hennes ögon strålar i kapp med den vackra dockängeln.
Vi hjälper barnen att lägga Sverigepusslet Det var en annan present som blev uppskattad.

Viktor har lånat en bil utav en vän. Hans egen mikrobus har gått sönder och det här visar sig skapa enorma problem för Viktor och Tanya. 
Mikrobussen används för att hämta barn i de olika byarna runt Zhitomir till Gudstjänsten i Gadzinka. Bussen används för fotbollsturneringar, picnic, camping m.m.
Nu står den vid ett gammalt skjul där mekanikern arbetar. Hela motorn dryper av olja. Men här ger man varken upp tro eller förtröstan. Bussen skall lagas .
Efter att ha fått reda på från mekanikern vilka delar som måste bytas ut, beger vi oss till bil basaren i centrum. Barnens hopp köper dessa delar och återvänder till bakgården.
Bussen hann inte bli klar innan vi reste hem till Sverige, men i dag fungerar den och nu får den verkligen göra skäl för de 300 dollar vi kostade på. Varje dag körs, hämtas och lämnas det barn. Bussen fyller också en viktig funktion när det gäller att köra ut med last till de mottagare som själva inte kan hämta humanitär hjälp i den gamla kyrkan. Bussen är ljusblå och vit, mekanikern säger att den kan gå 20.000 mil till.

Dagen efter vår ankomst till Zhitomir besöker vi Viktors kyrka som är under uppbyggnad. Kyrkan ligger i den lilla byn Gadzinka (1000 invånare) som ligger ca 10 km från Zhitomir.
Den reformerta kyrkan har sponsrats av en kristen församling i Canada. Arbetet är i full gång då vi kommer dit. Här arbetar de andra pastorerna som sorterar under Viktors kyrka "The Way of Grace". Hela gruppen består av 6 pastorer med var sin liten församling i var sin by. 
Alla hjälper till med "The Way of Grace"

Kyrkan är liten med smakfull. Golvet är ännu inte gjutet och det råder bråda dagar till den stora öppningsceremonien som skall gå av stapel den 28 september..
I kyrkan finns det ett litet kök, ett rum där dataundervisning skall ske, toalett och så själva kyrkan förstås. En trappa upp inreder man ett litet gästrum.
I kyrksalen finns en öppen spis inmurad i väggen. Alla är ivriga att hjälpa till och vi kan riktigt känna hur mycket man väntar på den stora dagen.

När vi sitter i de kyrkbänkar som redan finns kan vi se den gamla kyrkan genom fönstret, tio meter bort. Där står Barnens hopps humanitära hjälp inlåst. Tullen har varit där och borrat ett hål i dörr och vägg och satt in en plombering. Lasten får inte röras förens alla papper är klara.
Vädret har slagit om och det börjar bli kallt. Den gamla kyrkan kommer i fortsättningen att fungera som Barnens hopps lagerlokal i Gadzinka.

Vi träffar flera av barnen som söker sig till kyrkan. Illa klädda och väldigt smutsiga hälsar de lite blygt. En flicka på tolv år är Viktors allra närmsta hjälpreda. Gullan och jag har flera gånger sagt till varandra "Där är den blivande diakonissan" Hon går till kyrkan varje morgon för att kontrollera att alla arbetarna på plats. Hon ser till att Viktor får den post som kommer till kyrkan, hon putsar fönster, kör cement, krattar och tar sin uppgift på fullaste allvar,
Flickan kommer från trasiga förhållanden, med en mamma och pappa som missbrukar alkohol. Hon har en bror på 10 år och en liten syster på 3.

Familjens hus, som är fallfärdigt, ligger 50 meter från kyrkan.

Viktor och Tanya har försökt att hjälpa barnen med mat. Men de är handfallna för det problem som uppstod. Mamman och pappan bjöd in sina vänner och åt upp all maten själva. Barnen fick inte ens smaka. Vodkan är ett stort problem och oftast är det så när fattiga människor på landet får ett tillfälligt arbete som t.ex. att gräva upp lite potatis till någon i byn, då får man betalningen i en flaska vodka i stället för pengar.
Även om alla lider av detta så är det barnen som betalar det högsta priset.
Man överger inte mamma och pappa, det spelar ingen roll om föräldrarna missbrukar. Mamma är mamma och pappa är pappa. 
Barnen vet inte om något annat liv och har inte heller något val.
Det som gör så ont är att veta att så många barn går hungriga. 
Deras desperata försök att få någonting att äta för dagen lyser i deras ögon.
När vi besöker familjen ser vi mamman sitta barfota ute under ett träd .
Hon har gjort upp en eld och sitter med en pinne och petar i elden.
När vi kliver in i det fallfärdiga huset ser vi en bur med en stor råtta i.
Jag frågar vår tolk Vitaly varför man hade en råtta i en bur. 
Han var säker på att de skulle äta den senare.
Vi vet inte riktigt hur många det bor i huset, men två familjer är vi säkra på. 
Det finns inte sängar så att det räcker till alla. Mögel och fukt präglar hela huset, stanken är outhärdlig och jag får kväljningar.

Utomhus springer det katter och vi hittar en liten hundvalp i gräset.
Mamman berättar för oss att dagen innan så hade någon i byn förgiftat valpens mamma och hennes 10 syskon. Den här lilla var den enda som överlevde.
Jag frågar barnen om vi skall döpa den lilla valpen och det vill de gärna.
Efter några minuter hade vi namnet klart för oss. 
Den lilla hundvalpen fick namnet "Diana" efter Englands prinsessa.
Jag lovade att köpa avlusningsschampo , mat, vitaminer etc. till hunden.
En av flickorna föreslog att jag skulle ta bort den från huset, eftersom den inte var säker där.
Dagen efter hämtade vi den i en frotté handduk och körde den till en snäll dam som bodde 80 km från Gadzinka. Där har den fått ett bra liv nu.
Jag tror att det är viktigt för barnen att få känna tryggheten i att vi gjorde det här tillsammans. Alla var glada och nöjda efter den här lilla episoden.

På den lilla byvägen framför kyrkan skramlar det häst o vagn förbi, en gammal kvinna går kutryggig med en pinne och vallar sin enda ko i dikeskanten. 
Det känns som om vi är förflyttade till en annan tidsålder. 
Hon skulle behöva ha en tjock jacka och ordentliga skor, vilket hon senare får när lasten är fri.
På den lilla gårdsplanen som tillhör kyrkan finns det en brunn med vatten. 
I det här vattnet tvättar man sig, blandar cement och dricker det också naturligtvis.
I Gadzinka finns också skolan, barnen från närliggande byar kommer hit för att få sin undervisning. Ibland får de mat, men de barn vars föräldrar inga pengar har får ingen mat. 
De barnen får titta på medan de andra äter. Vi får reda på att det är många barn som har det på det här viset. Ett barn kan få gå väldigt länge utan den minsta smula mat i sin mage.
En flicka som vi träffar kan få hysteriska utbrott på grund av hunger. 
Hon är så smal så smal, ansiktet är kritvitt och ögonen har ingen glans alls. Vi köper frukt som vi ger barnen. 
De tar ivrigt och tacksamt emot allt de får. Fort och glupsk slukar de frukten. 
Fruktsaften rinner i floder nerför hakan för att till sist hamna på den redan svårt smutsiga tröjan.
Smutsiga händer sträcks fram och ber om en bit till.

I flera dager kommer vi att möte dessa barn när vi åker till kyrkan.

När vi passerar den lilla sjön (som ligger straxt intill kyrkan) på hemvägen skriker jag i högan sky i bilen "Titta en bäver" men det var ingen bäver, det var en stor vattenråtta.

När vi besöker barnsjukhuset i Zhitomir får vi reda på att detta är det enda barnsjukhus i hela regionen. Det är rent men otroligt fattigt.
Två läkare visar oss runt. Det finns knappt några leksaker i lekrummet. I salarna står en skraltig järnsäng och en stol. Överläkaren berättar för oss att det är brist på allt. 
Flera barn hade dött på sommaren på grund av värmen. På fönstren sitter det gamla luftkonditioneringsanordningar från gamla Sovjet tiden. 
Det finns inte pengar till medicin men ibland tar läkarna av sina egna små löner för att köpa till de värst drabbade. Tygblöjor är de i skriande behov av.
Vi hälsar på många barn som antingen bara sitter på en stol eller ligger apatiska i sina sängar.

En liten flicka kämpar desperat bakom en stor syrgasmask. 
Vi kan inte riktigt se hennes ansikte. 
Det enda vi ser är hennes blonda korkskruvslockade hår och en fruktansvärd hosta som håller på att kväva henne. 
En läkare leder bort Viktors fru Tanya som faller i gråt.
Vi går fram till en 12 årig pojke som bara är skinn och ben . 
Läkarna berättar att han har ytterst lite tid kvar att leva.
Pojkens föräldrar har inte haft pengar att ta honom till läkare eller sjukhus. 
Jag går fram till sängen och frågar på knackig ryska vad han heter. 
Flera gånger formar han munnen för att försöka säga sitt namn, Jag kan inte uppfatta vad han säger utan får hjälp av sköterskan som står bredvid. När jag får reda på hans namn talar jag om för honom att Gud älskar honom. 
Förlamad av sorg går vi vidare till nästa barn och nästa och nästa...
Läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal kämpar förtvivlat. 
Det finns inga pengar, ingen medicin, inga resurser för att hjälpa. 
Det som för oss är självklart hemma i Sverige är obefintligt i Ukraina. På sjukhuset är det inte alls säkert att man överhuvudtaget får lön varje månad.
Efter att ha lovat flera barn att köpa tidningar går vi och dricker te med läkarna. 
Vädjan kommer nästan omedelbart när vi sätter oss ner i soffan "Hjälp oss!"
Den vädjan tar vi nu med oss till Sverige.

Vi besöker Prijut (slussen) för gatubarn i Zhitomir. 
Det är en kombinationen av barnhem och sluss.
Barnen som av olika anledningar kommer hit sitter inlåsta i ett rum. En gammal svart-vit TV står på. Här sitter man tätt, tätt tryckta mot varandra. Rädda över vad som nu skall ske.
Det som händer är att varje barn stoppas ner i ett badkar. Man avlusar, skrubbar och rakar barnens huvud. Personalen väger in barnen, registrerar de som går att registreras och varje barn får ett kartotekskort. Tankarna går till andra världskriget och koncentrationslägren. 
Med en skillnad och det är att personalen är väldigt snälla mot barnen och gör sitt allra bästa för att få ordning på saker och ting.
Två små 7 åriga tvillingflickor sitter tysta och håller varandra i handen.
De här barnen kommer från mycket tragiska förhållanden. 
Misshandel, övergivenhet, hungriga, smutsiga och utnyttjade. Finns det några föräldrar att spåra till, så upptäcker man vilken misär barnen kommer ifrån. 
De irrar omkring trötta och uppgivna på gator och torg i sin förtvivlade kamp att skaffa mat. Äldre syskon tar på sig ett djupt ansvar för sina yngre syskon. 
Ensamna i hela världen har de bara varandra. Trötta, rädda för polis och myndigheter, rädda för barnhem, rädda för vuxna som redan så grymt har svikit dem. 
De vågar inte längre lita på någon. 
Vi går från rum till rum och träffar barnen. De flesta ligger just nu i sina sängar för att sova middag. På barnhemmet måste alla lägga sig och vila en speciell tid. 
Där ligger en 14 årig flicka under täcket, likaså de barn som är 3-4 år.

En lokal konstnär kommer till barnhemmet en gång i veckan. Barnen ser och lär och på alla väggar sitter det underbara teckningar som barnen har gjort. 
I teckningarna kan man se en enorm kreativitet. Det här kan kanske många gånger vara det enda sättet för just de här barnen att utrycka sig. 
Vi är glada för att barnen får den här möjligheten och tror att det är ett viktigt led i det sorgearbete som ändock finns där längst inne.
Musiken spelar också en viktig roll. 

Vi ser ett gammal piano i ett hörn och föreståndarinnan berättar att det spelas och sjungs mycket. 
Trots att barnhemmet är mycket fattigt så finns här en glädje och frid. 
När jag talar om för föreståndarinnan att jag verkligen beundrar henne och all personal för vad de gör för barnen, så rinner hennes tårar sakta ner på kinderna, och hon säger "Tack dina ord värmer, vi gör vårt allra bästa för att ge dessa barn ett så bra hem som möjligt"

Köket på barnhemmet är så rent och välstädat. Kärlen som det lagas mat i är gamla och nötta. 
Stora emaljbitar saknas på kastrullerna,
Jag undrar för mig själv " hur kan dessa människor överleva, man går till arbetet fast man aldrig är säker på att få lön eller inte" Jag ställer frågan sakta till vår tolk som säger " man kan inte sluta upp att komma till arbetet bara för att man inte får lön, det kan ju faktiskt vara så att man får det och man vågar inte chansa (att det skulle bli så). 
Det kan inte bli värre en så här"

Vi besöker olika barnhem och familjer i ett rasande tempo. 
Vi vet inte längre vilken dag det är och just nu så spelar det ingen roll heller.

Viktor berättar för oss att han har besökt en familj som bor i Zhitomir . 
I hushållet ingår det två vuxna och fem barn. Två utav barnen har de tagit hand om efter som dessa barn inte har några föräldrar.
Han berättar att vi skall besöka dem så att vi egna ögon kan se vad han talar om.
Den kvällen när vi åker dit håller det just på att skymma ute. 
När vi kör mot flervåningshuset så ser jag en väldigt stor byggnad på höger sida. 
Det ser ut som någon slags fabrik, skalet är det enda som står där och det ser nästan spöklikt ut. 
Men jag väntar med att fråga och istället koncentrerar jag mig på det som komma skall.
Vi parkerar bilen framför porten. 

Det första vi ser är tre små hundvalpar som ligger och skakar i en grop, vi får nästan kliva över dem för att komma in. 
Vi trevar i mörkret. Nakna väggar ingen lampa finns i trappen. 
Utan att se någonting alls kommer vi så in i en korridor som leder till familjens dörr. 
Viktor knackar på och efter en stund är det en svag röst som frågar vem det är. "Pastor Viktor" svarar Viktor. Mamman öppnar dörren och ser märkbart glad ut. 
Hon är liten och fruktansvärt mager. Hon bjuder in och ber oss sitta ner på de fåtal stolar som finns. 
Familjen bor i ett rum och ett litet kök. Det finns inte sängar till alla, tre av dem får ligga skavfötters. I köket står den äldsta flickan och kokar gryn. Mamman som är 30 år berättar om familjens liv. Förra året fick hon en hjärtinfarkt, både hon och hennes man har svag hälsa. 
Mamman och pappan är inte missbrukare. Hon berättar att hon har vädjat till myndigheterna i Kiev om hjälp. Sociala i Kiev har skickat brevet tillbaka till Zhitomir och frågat om familjens sociala situation . 
Brevet sändes tillbaka ytterligare en gång till Kiev, man hävdar att familjen får all hjälp de kan få, vilket är en oerhörd lögn. 
Familjen har inte mat för dagen . Det finns ingen värme i lägenheten oavsett vilken årstid det är. Kommunen har inte pengar för att hålla med värme. 
Elektriciteten fungerar sporadisk. 
Den äldsta flickan har precis börjat i första klass. 
Den dagen hon började försäkrade man från skolans håll att hon skulle få mat varje skoldag, men nu har man dragit tillbaka det löftet. 
Bara om föräldrarna betalar 50 % av matkostnaderna kan hon få äta. De här pengarna finns inte och det här är ett av de mycket stora antal med barn som får titta på när några av kompisarna äter. Hennes man har inte fått lön på 7 månader och ingen vet när han kommer att få det heller. 
Trots detta fortsätter hennes man att plikttroget gå till sitt arbete varje dag. Mamman syr klädöverdrag till bilar som hon får in lite pengar på. 
Dessa pengar räcker inte på långa vägar. För att familjen skall kunna leva ett drägligt liv så behöver de 400 SEK i månaden. 
En sådan liten summa tänker nog många när ni läser det här, men det är precis det som behövs . 
Vi ger henne lite pengar och flera kilo frukt när vi går därifrån.
Nere i bilen bryter Tanya, Viktors fru ihop fullständigt. 
Viktor och Tanya har själv levt ett sådant fattigt liv. 
Det fanns de dagar som deras lilla pojke klev upp ur sängen på morgonen för att i nästa sekund ramla ihop utav ren näringsbrist.
När vi passerar den stora byggnaden som står där som ett skal, berättar Vitaly att under Sovjet tiden byggde man denna arbetsplats här i Zhitomir. Det var meningen att 10.000 personer skulle få arbete . Fabriken skulle göra reservdelar till fordon. 
Nu står byggnaden där stor,tom, mörk och skrämmande.
Vi hör dagligen folk som säger det var bättre förr. Innan 1991 hade vi i alla fall mat och bostäder men nu har vi ingetdera.
Gullan och jag ser med sorg på varandra och säger "Vi måste hjälpa dem, vi kan inte bara titta på, vi måste hjälpa dem"
Viktor berättar att det finns så många familjer som lever under dessa omständigheter i Zhitomir. 
Han säger också att det finns ännu värre än just den familj som vi nyss har besökt.

Längs vägarna ligger det döda djur, hundar och katter i massor. I landet bryr man sig inte ens att kolla om de verkligen dog när man körde över dem, ingen plockar heller upp dem. 
De ligger likstela en efter en.
Ute på motorvägen går får, kor och getter och betar i den smala gräsremsan mitt i vägen som skiljer filerna åt. Här sitter också gamla människor på en stubbe och säljer fin getmjölk, äpplen eller vad man nu har kommit över. Vi ser en gammal kvinna som har en fisk, tre äpplen och en flaska mjölk. Det är vad hon har att sälja den dagen.

En dag åker vi till Kiev för att hämta Biblar och annat material som Barnens hopp har köpt till de olika församlingarna. Hela bilen blir full och Viktor är överförtjust över alla böcker. 
Nu kan han dela med sig till de 5 andra pastorerna. 
Biblarna räcker gott och väl till alla sex församlingarna.
Förutom biblarna finns det målarböcker om Jesu liv, Nya testamentet för 10-14 åringar, Sporttestamentet, Fängelsematerial och mycket annat.
När vi kommer in i staden Kiev som har 4 miljoner inv. börjar det gå runt i huvudet på oss. Vi besöker Ekologiska departementet, Humanitära departementet Sociala departementet m.m. Vi stämplar brev och underskrifter skrivs på löpande band.
På ett av departementet får vi inte komma in, utan står och väntar i foajén på den kvinna som skall ge oss brevet. Säkerheten är sträng . 
De som trots allt kommer in måste gå igenom en detektor skärm och lämna ifrån sig allt de har med sig.
Vi går till Mc Donalds för att få någonting att äta, vi skall efter lunchen besöka ännu ett departement som är nödvändigt att gå till.

När vi står i toalettkön ser Gullan och jag en trasig, smutsig sliten pojke som går in på herr toaletten. Han hasar fram och först tror vi att han har fel på benen. 
Men när vi ser efter närmare så visar det sig att han har ett par gamla slitna skor som säkert är storlek 46 på. Han hasar så här för att få med sig skorna när han går. 
Det syns så tydligt att han är en av de 25.000 gatubarn som lever här. Jag kan inte låta bli jag måste bara ge honom någonting att äta. Jag går fram och tar honom i handen och leder honom till kön. 
Vi beställer en Big Mac meny med Fanta och äppelpaj. Vakterna håller hela tiden ögonen på honom. Men jag markerar att han är med mig. Han sitter vid vårt bord och äter. 
Vi frågar hur länge sedan det var han åt men han kommer inte ihåg. Han tar oss i handen och säger sitt namn. Vi ser på varje rörelse han tar hur gott det smakar. Jag frågar honom var han bor och han berättar att han bor i en liten källare under biografen.
Det är svårt att lämna honom när vi går. Han säger "Tack så väldigt mycket, jag var så hungrig" Vi förvissar oss om att inte vakterna slänger ut honom. Vi ser honom höja handen till en hälsning när vi närmar oss utgången. Vi vet att vi aldrig mer kommer att se honom.
Var tionde meter längst trottoaren står det fattiga människor och tigger. 
Någon har en gammal våg från 50-talet som man får väga sig på, bredvid ligger det en lite burk där du kan lägga sitt bidrag.

I september månad är melonerna och vindruvorna mogna. Längs hela motorvägen ut från Kiev, staplas de i tusentals. Frukten hämtas nere från Svarta havet vid Krimhalvön. Vi fattar aldrig vem det är som köper dem. Inga bilar står parkerade som vittnar om försäljning. Vi köper i alla fall och märker skillnaden på en gång. Den här frukten är solmogen och smakar underbart gott.
På vägen hem till Zhitomir svänger vi in till kyrkan i Gadzinka. 
Arbetet är i full gång och barnen kommer rusande fram till oss för att kramas. 
Vi ger dem utav den köpta frukten och får en trevlig pratstund igen.

Tillsammans med Viktor har vi åkt runt till tull, speditör, översättare och massor av andra myndigheter. Överallt är det stämpeln som gäller. Ett enda dokument kan ta flera dagar att få färdigt. Vi åker fram och tillbaka som gummisnoddar. Stämplar, skriver under och så i väg igen till nästa myndighet. Efter några dagar vet man inte längre var man är, bara att man måste vara där just .

Gullan och jag är sjuka i magen och vi stupar i säng sent på kvällarna. I mörkret ligger vi och talar med varandra om vad vi ser och upplever.
Vi har diskuterat med Viktor och Tanya om ett ev. soppkök i kyrkan. 
Soppköket skulle fungera så, att barn skulle kunna få komma till kyrkan innan skolan och få i sig ett mål lagad mat samt en smörgås att ta med sig till skolan. 
Många av barnen går hela dagarna utan en matbit i magen . Vi önskar att vi kan nå fram till alla er här i Sverige och vädja om hjälp. I den gruppen av barn som är i skriande behov av mat finns det trettio stycken små själar.
Så här har vi räknat : åtta kronor per dag/barn 365 dagar om året . 
Till den kvinnan som skall göra i ordning maten vill vi ge 500:-/mån
Genom soppköket får vi verkligen visshet om att barnen i alla fall får ett mål om dagen.

Viktor och Tanya samt de övriga medarbetarna brinner för sin mission. Tanya har själv varit barnhemsbarn . Hennes föräldrar omkom i en bilolycka och det fanns inga anhöriga som kunde ta hand om henne. Hon vet vad det vill säga att inte få någon mat hon vet vad det vill säga att frysa och leva utan kärlek. Allt det här vet hon och nu viger hon sitt liv till de barn som är i samma situation hon själv var en gång i tiden. 
Vi kommer att ge dess eldsjälar all den hjälp vi någonsin kan.
Första gången jag fick kontakt med dem var för ett par år sedan. Det kom ett mail där de berättade att de håller på med samma sak som vi gör. 
De bad om Guds välsignelse och önskade oss lycka till med vårt arbete.
Sedan dess har vi brevväxlat med varandra och en djup kärlek har vuxit fram. I dag vet vi vem det var som förde oss samman.

Det är dags för oss att resa hem till Sverige. Under tystnad reser vi så tillbaka samma väg som vi kom. Vi är nog alla lite oroliga för avskedets stund. 
Samtidigt känns det lättare eftersom vi vet att de kommer på besök i november.
Vi kommer in på flygplatsen och ganska snart ropas vår flight upp. Passagerare med Aero Svit till Stockholm utgång nr 5 . 

Vi kramas och orden stockar sig i halsen. "Vi älskar er, vi älskar er" Tårarna rinner och vi går vidare in i transithallen, jag vågar inte se mig om.
På flygplanet sjunker Gullan och jag ner i våra säten. Vi taxar ut och planet lyfter. Där nere någonstans finns våra vänner. Planet gör en gir och börjar flygningen väster ut. 
Vi är fruktansvärt trötta och medtagna och vi talar knappt med varandra förens vi börjar närma oss Sverige. Det knastrar till i högtalaren och vår kapten meddelar att vi flyger över vårt eget land, han berättar att temperaturen på Arlanda är 12 grader.
Vi börjar att urskilja hus och sjöar. 
Jag lutar mig över Gullan som sitter vid fönstret och säger: "Titta, titta vilken regnbåge" Över hela himlen spänner sig en vacker regnbåge. Precis som om någon hade målat en vid båge med en flerfärgad. pensel. 
En underbart vacker bro.Och där, långt borta där flygplanet kommer ifrån, har den sitt fäste. 
I det ögonblicket knäpper jag mina händer och tackar Gud för att Han har låtit oss bli brobyggare.


Bland stenarna brann det en glöd. Vi har sett det med egna ögon.


Tack! Sollentunahem för allt vad ni gör för dessa barn och vuxna.
Kungliga Slottet, Sollentuna församling, FFRA Föreningen för Ryska adoptivbarn. Katarina skolan i Uppsala, Kummelby kyrka, Leksakscity Barkarby, OK Helenelund, Frigolite design, Huddunge syförening,
Monica Törnqvist med vänner,

Tack! Till alla er som skänker saker till insamlingen. Ni som stickar härliga tröjor, vantar etc.

Tack! Alla ni som hjälper oss att packa trailern när den kommer till Barnens hopp.
Ni som kör banankartonger så att vi har någonting att packa i.

Tack! Till er som packar kartongerna i Kummelby kyrka , Runhällen, Rotebro och Barnens hopps lokaler i Häggvik.

Nästa humanitära transport kommer att skickas i väg innan jul 2002.

Sollentuna 7 oktober 2002


Agneta Bergström
Barnens hopp